Vilka är dina val?

Jag hade tänkt att skriva om Blondes debutalbum i dag.

Men i stället vill jag skriva om vikten av att välja och att välja bort! Tanken slog mig tidigare idag när jag i en av dagstidningarna läste en sammanställning av Ryanairs personalpolitik.

Kortfattat ser den ut så här: All kabinpersonal är anställd via bemanningsföretag. Grundlönen varierar mellan 10.120 kronor och 12.800 kronor efter skatt. Inte i något land där Ryanair är verksamma följer företaget något kollektivavtal. Utbildning och uniform förväntas du att betala själv, till en kostnad av 30.000 till 50.000 kronor.

Det finns ingen möjlighet för de anställda att vara organiserade i något fackförbund. Den som är sjuk i mer än tre dagar riskerar uppsägning.

Så här ser det ut. Vi visste det egentligen redan långt innan vi läste artikeln. För var skulle Ryanairs vinst annars komma ifrån? Uppenbarligen inte från oss resenärer som för några hundralappar får möjlighet att flyga över hela Europa. Det finns som bekant alltid någon som får betala priset för de val som vi gör.

Nu är det förstås lätt att säga att vi alla omedelbart ska bojkotta Ryanair. Det bör den som har möjlighet att välja också göra. Men är det lätt att utkräva något sådant av den som är arbetslös men som ändå drömmer om att resa bort? De som har relationer och som älskar någon i ett annat land, vilka ska de resa med?

Men min poäng är denna: Våra val får konsekvenser. Som brist på anställningstrygghet eller svårigheter att organisera sig fackligt. När vi väljer något väljs något annat bort.

Av samma anledning skriver jag inte om Blondes-albumet idag. Därför låter jag bli att i ett enda andetag rabbla namnen på Madteo, Mickey Pearce, Ifan Dafydd, Actress, I:Cube och Evian Christ, som jag hade tänkt att göra.

Ovanstående namn är – som du kanske redan har noterat – män. Skriver jag om dem får någon annan stå åt sidan.

Det är dags att vi pratar om representation i vårt lilla skrå som är svensk musikbevakning. Det gäller kanske särskilt för oss som inte publicerar oss med armarna i kors i en kvällstidning varje dag. Den del av musikkulturen som jag är en del av sätter ju ett stort egenvärde i att vara en del av något annat.

Ett motstånd mot den musikkritik som utövas varje helg i våra kvällstidningars nöjesbilagor, om du så vill.

Det har gjort att många har sökt sig bort från den bredaste mittfåran och istället upptäckt fantastisk musik från, säg, Taiwan. Eller dansmusik från Sydafrika. Men verkligheten är fortfarande den att Aftonbladets skivrecensioner på lördagar har en mer jämn könsrepresentation än någonsin Benno, The Jet set junta, Throw me away, Caught by the river och MTHRFNKR.

Det var min kärlek till dansmusiken som en gång lärde mig att stava till Stonewall Inn. Det är förstås toppen. Men jag köper inte att det skulle räcka med att posera med en Vogue-samling från Soul Jazz för att belönas med manlighetsmedaljen Vit och vidsynt.

Jag undrar varför det till synes är lättare att gräva fram en kinesisk opera inspelad på dialekten mandarin än vad det är att ha en någorlunda jämn könsfördelning i våra musikspelare? Eller på den här sajten, för den delen. Det förundrar mig att en kultur som utger sig för att vara medveten om klass, ras och sexualitet fortfarande så ofta saknar könsanalys.

Jag är själv också fast i detta: Be mig att på stående fot nämna musiken som är bäst just nu och du kommer med stor sannolikhet få tillbaka namnet på fyra män och en kvinna.

Jag tycker inte att det är värdigt en hyfsat medveten grupp människor som det här landets vassaste musikkännare att inte ha den analysen. Jag skäms för att jag som en av två redaktörer för den här sajten inte klarar av att nå en jämn fördelning och fortfarande uppdatera tre gånger i veckan.

Det är för de flesta självutnämnt seriösa (manliga) musikkritiker troligare att ett album med grönländsk skinnflöjtsbanjo utnämns till årets bästa album än att tre kvinnor skulle tilldelas de tre översta platserna på en årsbästalista. Jag tycker att det är pinsamt.

Den här texten var tänkt att handla om Blondes debutalbum. Men för varje val vi gör väljer vi bort något annat. Det finns alltid någon som får betala.

Kristofer Andersson