article-image

Vi behöver en ny popmusik

Artikel Lösningen på popmusikens kris är inte alltid en rockfestival. Och Prince är den siste av sin sort. Popmusikens framtid finns vid de stängda gränserna, skriver Kristofer Andersson.

Hultsfredsfestivalen dog inte för att musiken spelat ut sin roll, utan för att idén om att rock och gemenskap hänger samman till slut blev viktigare än musiken som presenterades. Våra behov av fysiska möten för musik har inte ökat, inte heller minskat. Men rockkonserter är inga mänskliga behov.

Om digitaliseringen till en början ledde oss ifrån skivbutiken har den nu skapat nya platser där vi som vill kan skryta om att vi har nya Skream-LP:n innan den har läckt. Utan att låta vårt gemensamma smakskrå, detta smala, någonsin sammanblandas med andras, vars smak bara liknar vår. Vi behöver inte blandfestivaler. Vi behöver platser där världens wonky-och black metal-entusiaster kan samsas utan att tvingas dela lada med Ola Salo. Och vi behöver en ny rock’n'roll, en ny popmusik.

Kulturen är aldrig bara L’art pour l’art. Den behöver sitt sammanhang. Och musiken är beroende av sin kontext, av vilka som lyssnar på vilken sorts musik. Den eklektiska musikkultur som beskrivits i världens samlade musiktidningar de senaste åren är slarvigt struntprat. Ja, vi lyssnar på både Lover’s rock och Burzum. Nej, det är inte samma sak som att lista Vampire Weekend och Fleet Foxes i sin facebookprofil.

Kultur upplevs fortfarande bäst ensam. Och när Prince klev upp på Roskildes stora scen till ljudet av ”Let’s Go Crazy” var det inte en gemensam upplevelse för alla dem som såg konserten. Frasen ”We are gathered here today
to get through this thing called life”
siktade, precis som förut, på var och en i publiken som fortfarande tror på att popkulturen fortfarande spelar roll.

Ingenting är viktigare än musiken. Jo, möjligen enskilda rader ur en bok eller ett tygstycke, men annars? Och Prince är en av de sista ”Spotifyartisterna” som på allvar sträcker sig över lägergränserna, vars musik skapar mening och sammanhang till både kyssen och slagsmålet.

Allting finns där ute. Precis som i det fysiska livet byggs enorma webbgallerior där det lätta och intelligensföraktande premieras. Men under några skälvande sommarveckor, när Stockholmsasfalten ångar, ja nästan andas, är det Blackbird Blackbird som förenar en liten röststark grupp människor som tröttnat på det som produceras av multinationella kedjor, eller smarta PR-kampanjer. Här får inte ens Robyn vara med. Jag har vänner som beslutat sig för att aldrig lyssna på en rad av Oskar Linnros musik, inte för att den är dålig – tvärtom är den ganska briljant – utan för att den inte säger någonting om vårt liv. För att den hör till – just det – dom andra.

Och det är fortfarande lite förbjudet att vägra det där: Jag tvingas fortfarande förklara mig när människor ber mig ”släppa loss”. Det känns som att de inkräktar på mitt allra finaste – rätten att vara precis så världsfrånvänd som jag faktiskt vill vara.

Musikkulturen under 00-talet krävde att du skulle uppskatta att vara full på Debaser, och det var plötsligt ett rent faktum att musik var bäst live. Vi försökte ersätta skivbutiken med en nedpruttad rockklubb. Men den bästa musiken upplevs alltid i ensamhet, för att den är gjord av människor som vet vad ordet ”ensam” vill säga. Det låter koketterande och tonårsbanalt, men jag vill använda begreppet ensam ur ett vidare perspektiv: Det att kunna stå för sina värderingar utan ett övrigt sammanhang. Utan uppbackning. Att offra saker för det man tror på.

Förra veckan fick jag post. Det var Nick Halliwell från brittiska Occultation Recordings som skickat två vinylsinglar med bandet The Granite Shore och en singel med landsmannen Jonathan Beckett. Jag älskar dem.

Inte bara för att ”The Workhouse” är en kritvit soulballad lika rafflande som någonsin Tindersticks, utan för att jag fått dem av en man jag beundrar, en man som kämpar i ekonomisk motvind för att utgöra en riktig skillnad mot den låt gå-kultur som präglat hela 00-talet. Mitt kulturella värde finns i en liten kedja runt halsen (”Style Council-kedjan”), i en lädersula, i en fras ur en tidning, eller en alldeles speciell sida ur en bok. Den ”stora romanen”, ”albumet för en generation”, ”kultfilmen”, allt det där är dött är jag rädd. Prince fick 14 miljoner danska kronor för sitt gig på Roskildefestivalen, men hör till en snabbt utdöende art.

Det är ur det sammanhanget som det också är viktigt att någon säger emot när Linnros album beskrivs som en framtida klassiker. Det kommer inte finnas några framtida klassiker. Världen har inte först samman. Vad som har hänt är att vi sitter i våra små byar och tycker ganska illa om de som inte förstår just våra koder.

Vad kräver det av dem som faktiskt vill skriva om musik? Svaret är frågan skyldig: En annan inkomstkälla. Men någon måste ge musiken mening. Någon måste se till att fylla den med våra värderingar, för det kan inte längre artisten göra. Varför intervjuar vi fortfarande artister? Jag vet faktiskt inte. Det enda ni läser är ändå i slutändan texter som den här. Och jag har ingen aning om vad vi ska göra åt denna lilla diskrepans mellan vad som skrivs och vad som efterfrågas.

Men vad jag vet är detta: Den bästa musiken upplevs ensam, de bästa kläderna hänger kvar på väggen och sanningen finns någonstans mellan Blackbird Blackbird, Jonathan Beckett och mina nya Dockers-chinos. För mig, det vill säga.

För dig kanske den befinner sig någon helt annanstans, men jag vägrar tro att den hittas i ett vidöppet Spotifyfönster där ingen behöver anstränga sig eller offra sig för att få den kultur som hjärtat bultar för.

”If I survive the operation, I’ll die of shame”, är den bärande raden från The Granite Shore’s ”The Workhouse”.

Precis just där befinner sig den breda popmusiken och dess byggstenar: ”skivbolaget”, ”den stora klassikern”, ”rockjournalisten”, ”arenakonserten”. Nyopererade och alldeles rådvilla.

Det enda som återstår är sångerna: Lika självsäkra och oomkullrunkeliga som alltid. Någon som vet vad vi ska göra av dem?