article-image

Veronica Maggio

Artikel När klockan är tre är det dags att gå hem. Men på Veronica Maggios nya skiva fortsätter natten. Fredrik Thorén hör en exakt skildring av klubblivet och känslan mellan lycka och undergång.

Svetten lackar. Jag har den diffusa känslan av att vara ensammast i hela världen, den suggestiva känslan av att tittar jag över axeln nu – just i detta ögonblick – så kanske du står där. De spelar min låt! Någon frågar om jag ska ha öl. Hjärtat går i två och femtio, morgondagen existerar inte. Eller tid, eller plats eller en till drink. Jag är lycklig men så olycklig.

Det bästa med Rebecca och Fionas tv-serie var att den skildrade ett klubbliv som de flesta av oss har tagit för givet varje helg sedan vi var kids. Ögon och kamera och musiken i bakgrunden var så intim och initierad att det ibland kändes som att de filmade mitt eget vardagsrum. När kläderna var slängda i en hög på golvet, kvittona i handen och sen på med solglasögonen igen, och ut i natten. Man kunde ta på Sweat (on the walls). Man kunde ta på Magasingatan, på Bergochdalbanan och neonljuset, taxi, dörrvakt och krossat glas. På vevande armar och plastglas och ängsliga blickar. Men det har varit pinsamt dåligt skildrat i pophistorien.

Här kommer många säga nej och mena att så fort någon sätter på dunka-dunka så blir det clublife per se. Men sen kom Veronica Maggio. Vad hon gör på sin nya skiva är att beskriva den exakta känslan mellan lycka och undergång, när klockan är tre och man ska enligt svensk lag gå hem och ha tråkigt men vill bara fortsätta, fortsätta, fortsätta tills…

Jag följer med dig hem ikväll för jag vill inte vara själv
Jag följer med dig hem ikväll
Det här är värt att dö för.

Musiken på ”Satan i Gatan” är till och med sekundär. Ett måste och en nödvändighet, där stämningen baseras och byggs upp av tankar och röriga känslor. Och det är – om det är medvetet – perfekt utfört. Musiken stör inte men inte heller minns du den. Det är få tillfällen jag gått på klubb och hängt framför DJ-båset om det inte är mina vänner som spelar och jag vet att jag kommer gilla varje låt.
Musiken är alltid sekundär på klubb. För några år sedan gick jag ibland på klubb spiknykter just för att jaga den där diffusa känslan Veronica Maggio fångar så exakt.

Det är rätt befriande att röra sig i en miljö där allt är fritt och förfärligt och bara handlar om ögonblick som försvinner. Ögonblick som samtidigt är sexiga och småkåta, som en vän beskrev det. Människor halv tre på en klubb, som är så berusade av självförtroende så att de – oavsett om de kletat ut läppstift över halva ansiktet eller luktar vitlökssås och blasköl – är sexigast i hela världen. Den småkåta människan på klubben har inte skildrats bättre sedan Brett Anderson ålade runt i musikvideos. Inget soul- eller funkstön kan komma nära när känslor målas med riktiga ord.

När Veronica Maggios singel ”Jag kommer” började rotera så gick nöjespressen i spinn och förvandlades till neokonservativa aristokrater. Sjöng hon om sex? OMG! Men kanske är det inte skribenter som beskriver känslan av att bli ”rosigt förlägen över rättframheten i den sexiga soulpoplåten.” som man borde skylla ett onödigt påpekande på. Utan på artisterna själva. Sex, att bara vilja ha någon och inte behöva älska personen kristet tills ett guldbröllop är gravt underprioriterat inom modern poplyrik. Popartister vill gärna inte hamna i samma fälla författare ofta hamnar i när deras sexscener skildras trist, sunkigt och Rolf Lassgård-flåsraggigt. Som något de vill få överstökat, helst hoppa över för att börja på ännu ett kapitel om förlorad kärlek.

Kärleken, ja. Den är också fantastiskt skildrad på ”Satan i Gatan”. Och kanske är det som Maggio sjunger, att i ett 2011 där både Lykke Li och Veronica Maggio båda skildrar känslan av ett clublife i nuet utan eftergifter handlar egentligen allting om en ”Woody-allen tragedi” som i låten ”Alla mina låtar”.

Det handlar om dig, det handlar om mig

Som det kanske alltid gör, i slutändan.