article-image

Till vildingarnas land

Artikel I filmen "Till vildingarnas land" tillåts pojken Max ha ett riktigt känsloliv bland obegripliga vildar. Och i författaren Dave Eggers roman "The wild things" blir han som vem som helst av oss. Fanny Lindgren hittar poänger i båda.

Det är tröttsamt med vuxna som inte tar barn på allvar. Alla de där puttriga barnprogrammen med bebisröster och färgglada kläder. Det är som en tv-version av utklädda förskollärare eller föräldrar. Inget fel att pedagogiken är närvarande – men precis som i barn och ungdomslitteratur verkar det vara svårt att förmedla en tanke utan att det blir fördummande och krystat. Det är kultur för moralens skull.

Barnboken ”Where The Wild Things Are” kom ut första gången 1963. Den korta historien av Maurice Sendak om när pojken Max flyr sin mammas vrede och istället bosätter sig bland vildingar, blev kultförklarad så fort läsarna blev tillräckligt gamla för att kunna dela ut kultförklaringar. Och den har blivit läst om och om igen av flera generationer sedan dess. Boken fokuserar på teckningarna. Texten är inte mer än ett tiotal meningar.

När jag var liten i början av 90-talet hade upplagorna börjat sina. Exemplaren jag minns är utslitna trasböcker i olika väntrum (passande nog fanns Ulf Starks ”Jaguaren” [som gavs ut 1987, reds anm.], en bok med liknande historia där texten får större plats). Strax efter försvann den svenska versionen, ”Till vildingarnas land”, helt från marknaden i Sverige, och blev hårdvaluta för sentimentala vuxna. Så sent som i augusti 2009 gick den endast att specialbeställa på originalspråket engelska.

Filmen av Spike Jonze är med andra ord ett kärt återseende.

Where the Wild Things Are
Vissa regissörer känns speciellt avsedda
för filmer de gör. Att till exempel filmen ”Alice i underlandet” till slut spelades in av Tim Burton kändes logiskt. Och när ryktet om att Spike Jonze skulle regissera ett nyskrivet manus av Dave Eggers, var jag en av alla som nöp mig i armen för att kontrollera om det var verklighet. Det kändes fulländat i teorin. Tanken på att ta del av slutprodukten gjorde mig nästan nervös.

Det finns ingen anledning att försöka säga att det här inte är en film med betydligt kortare livslängd än den klassiska boken. Plötsligt finns Max på riktigt, hans hus, mamma och hans äventyr. Han får en diskbänksvardag i kall snöig förort, en syster och en frånvarande pappa – allt det där man bara kunde spekulera i tidigare. Sendaks bok försöker till exempel inte förklara Max vilda beteende i början. Men filmen ger Max känslomässiga motiv. Och det blir helt plötsligt en annan berättelse.

Den blir inte dålig. Men den får mig ändå att fundera över vad en barnpublik kommer att tänka. Kommer de som uppskattar Max äventyr hos vildingarna att vara för små för att tolka hans vredesmod och ilska mot familjen? Jag hoppas att Max Records som spelar huvudrollen, kommer trollbinda dem med sitt sätt att vara ett normalt barn på film. Här finns inte ett spår av den lilla-farbror-i-barns-kropp-barn som till exempel präglar ”Sjätte sinnet”-barnet Haley Joel Osments karaktärer.

Men barn har inte min cyniska förtolkning om filmstereotyper. Så vad vet jag.

Någonting som jag däremot vill rekommendera är att bokförlag som känner sig manade lägger till Maurice Sendaks bilder i ”The wild things”. Boken, (släpptes förra året, reds anm.) som Dave Eggers utarbetat till filmens manus, är extremt vackert och humoristiskt skriven. Här reduceras inte barnkulturen till en förlängd pekpinne. Här fokuseras istället på vad som pågår i Max. Känslor.

Eggers parerar snyggt övertydliga benämningar på känslor. Ilskan Max känner när hans syster inte längre låter honom vara med ersätts med desperata handlingar i aggression, och Max blir som vem som helst av oss. I den där förvirrade känslan av att ha missförstått skillnaden på det vuxna kallar rätt och fel, försvinner Max. Han rymmer hemifrån via en segelbåt, som tar honom till ett ställe där han själv får skapa ordningen.

Where the Wild Things AreMen det är inte helt ofarligt. Varken boken ”The wild things” eller filmen låter påvisa att vildingarna är som ulliga husdjur. De är riktiga vildar, och de kan äta upp den som gör fel, eller kanske den som råkar stå bredvid dem när de är hungriga. Och de är – precis som de vuxna – obegripliga. De känner men försöker dölja det, de vänder sig mot varandra på några sekunder och de är för stolta för att säga förlåt.

Både Eggers och Jonze har i denna nya historia helt enkelt fått skriva in de intriger som bara gick att läsa i Sendaks bilder. Vildingarna ser mycket riktigt läskiga ut, med sina vassa tänder och klumpiga fötter. När Max stöter ihop med dem är de dessutom på kollisionskurs med hela sitt varande, och rollen som kung tillsätts i ren desperation. Med sina naiva känslor och svartvita tolkningar är vildingarna för besvärliga att handskas med. Max återvänder samma väg som han kom, och det är oklart vad som förändrats – om nu någonting har det.

Att låta Max ha ett syskon, som Eggers gör i sin bok, är en fantastisk lösning på historien. Och filmen lyfts, precis som bra film gör, istället med hjälp av fantastiska skådespelare och riktigt fina kostymer. Det är mycket spring till Yeah Yeah Yeahs-sångerskan Karen O:s lo-fi-festliga soundtrack, och mycket överexponerade raspningar med fötterna i marken à la amerikansk indiefilm. Jag sväljer både filmen och boken, med hull och hår.

Frågan är vad kidsen säger.

Where the Wild Things Are
Filmen ”Till vildingarnas land” har Sverigepremiär den 29 januari.