The way we wore

”Gettin high was a way of gettin free”, rappade Tupac Shakur 1994. Jag är övertygad om att han syftade på att köpa kläder.

Det är lätt att göra sig lustig över människor som ägnar mycket tid åt hur de ser ut, det är lätt att himla med ögonen åt dem. Och det görs alltid av människor som haft det lite lättare än andra, av människor som aldrig såg sig om över ryggen för att de såg ”fel” ut som fjortonåringar.

Jag är övertygad om att den som en gång fått stryk eller känt oron gnaga i kroppen för att de har varit annorlunda, eller bara haft fel sorts skor, inte raljerar över dem som använder kläder för att markera vilka de är och vilka de tillhör. De som en gång hatat sina klasskamrater instinktivt skrattar inte åt den person som klarar ytterligare en dag på det jobb hon avskyr för att hon bär ett par skor hon tycker om och lyssnar på en skiva hon känner sig stark av.

I år känns det som att snaran dragits åt hårdare än någonsin tidigare kring de män och kvinnor som i lika hög grad som litteratur och musik använder modet som uttrycksform och subkulturell markör. Så får du fortfarande inte göra. Ett sant och ärligt kulturintresse får i Sverige inte bygga på trender och utveckling: Precis som 1974 är det som var bra för tio år sedan fortfarande bra. Ord som ”bra” och ”relevant” är i Sverige konstanter. Precis som 1974 är det fult att kalla sig politiskt medveten och samtidigt bära en kavaj för, som i mitt senaste fall, över 5000 kronor.

Att jag bor i en billig hyresrätt, inte dricker särskilt mycket sprit och inte kör bil hör inte hit: Jag är en ytlig människa och därför är jag dömd till himlande av ögon av barn från den del av medelklassen som alltid fått allt de pekat på: Från sexpartners till lägenheter.

Men det är naturligtvis lite mer komplicerat än så: Kultur – musik, film, litteratur och mode – kan rädda liv. Det är ingen sliten klyscha. Det är så. Den tanken är den här publikationens själva pulsåder. I en värld där ”kvalitet” är ett nästan lika fult ord som mode är det problematiskt. I postmodernismen är hierarkierna upplösta, ingenting är bättre än något annat. Det är inte sant.

Vissa uttrycksformer är bättre än andra. Det finns ett egenvärde i alternativet.

Onda & Fejs senaste mixtape Volvomusik är en bättre kulturyttring än Anna Bergendahl, och inte bara för att de är oändligt mer begåvade. De är bättre än Anna Bergendahl för att det känns som att de är på vår sida, för att jag känner mig som en bättre människa när jag lyssnar på dem.

Raf Simons gör kläder som är tusenfalt mer intellektuellt stimulerande än en svårt kopierande kedja som Top Shop. Det är fakta, och inget som borde vara föremål för diskussion. Det finns helt enkelt inga kulturella vattentäta skott mellan Raf, Onda & Fejs, Julie Burchill och Martin McDonaghs ”In Bruges”. De utgör alla en del av en motkultur, ett svårslaget alternativ. Därför bär jag också hellre originalplaggen än billigare kopiors frenetiska kopierande av samma plagg. Även om det blir dyrt. Även om jag egentligen inte har råd.

Timbuktu-lakejerna i de mest konservativa delarna av vänstern reagerar gärna mot ”yta”, ”kapitalism” och ”elitism”. De låter och väsnas iklädda kläder sydda av trettonåriga slavar. De koketterar med hur billiga kläder de bär, utan att faktiskt förstå vad den där prislappen alldeles för ofta innebär. Att de dessutom inte representerar drömmen, vilken den än må vara, i sina barfotatofflor är i sammanhanget bara en parentes. De gör sig till lakejer under företag som är fullständigt ointresserade av det som kallas estetik och som gör kultur till profit. De spelar den världsordning de skyr rakt i händerna. Varför kan vi inte bara placera de dåliga kläderna där de hör hemma? På samma plats som den dåliga snabbmaten, de dåliga popsångerna och de dåliga filmerna – på soptippen. Alla som har förutsättningarna att välja bör vägra H&M, American Apperell, Top Shop och allt vad de heter.

Stil kan inte köpas för pengar. ”Stil” är det samlade intrycket av vår personliga smak. Min stil är aldrig bara vilka skor jag bär och vilka byxor jag matchar dem med. Den avgörs i lika hög grad av vilka filmer jag ser eller vilka böcker och magasin jag läser.

Två människor som bär samma kavaj bär upp dem olika utefter deras kulturella bakgrund och ännu viktigare: Efter deras kulturella smak. Älskar personen ifråga, säg, Brenda Holloway och Woods är det också troligare att hon vet hur man bär upp en kavaj. Sinnsessjukt? Nej.

På samma sätt är en sångs kvalitet fullständigt beroende på sammanhanget. Framförs den av Sam Butler eller av Martin Stenmark? Oavsett om de båda versionerna låter exakt likadant är den förstnämnde att föredra. Sam Butler är en del av alternativet, och är därför bättre. Detsamma gäller jackor från Lavenham. Punkt. Förstått?

I övermorgon är alternativet annorlunda. Det är detta som de konservativt radikala vänder sig emot: Att motståndet alltid ser annorlunda ut, måste se annorlunda ut för att samhället alltid ser annorlunda ut. Förra veckan twittrade Göran Hägglund om att det var skönt att jogga till The Clash ”London Calling”.

Jag kommer aldrig be om ursäkt för att jag använt de få talanger jag har för att ha turen att tjäna tillräckligt med pengar för att bära de kläder jag drömt om sedan jag var 14 år. Och jag väljer bort, varje månad. Middagar, resor, bostäder, umgänge. Allt för att jag ska få ha ett konstverk som den dekonstruerade kommissarie Couseau-kavaj som Comme Des Garcons Homme Plus släppte i höstas på väggen här hemma. Jag är däremot beredd att be om ursäkt å hela landets vägar för den till mig närstående som först förlorade sin man, sen sitt jobb, sen sin försäkring och vårdnaden om sina barn. Stannar lägenheten kvar?

Varför tar jag upp detta? För att få goodwill? För att byta ämne? Nej, för att allting hänger ihop. I Sverige idag krökar den större delen av kulturvärlden ihjäl sig, vilket är helt okej bara du gör det i kläder från MQ. I Sverige bränner vi pengar på bilar och knarkar bostadsrätter på Hemnet utan att någon bryr sig. Det är ju så det ”ska” vara i vårt samhällssystem.

Men om någon lägger stora summor på kläder och i samma andetag hävdar att det är ett motstånd, en motattack mot alla de dumheter som pågår ska vi fortfarande lynchas av den postmodernistiska pöbeln. För de har aldrig lärt sig känna igen eller ens bry sig om ord som ”kvalitet”. Därför kan de inte heller skilja på Raf Simons och valfri ”dagens outfit” i modebloggarna. Lika lite som de kan skilja Chicagojazzen från Shout Out Louds.

Det är ett antiintellektuellt förhållningssätt, det är ett erkännande av de stora butikskedjornas makt över sinnet och jag hatar det innerligt.

”Give me a paper and a pen, so I can write about my life of sin”, rappade Tupac 1996. Jag är övertygad om att han syftade på mig.

Kristofer Andersson