Små försiktiga kulturella steg

”See you’re the kinda person, that believes in makin’ out once,
love ‘em and leave ‘em fast”.

Nej, det är inte dig jag pratar om. Det är bara en utmärkt beskrivning av mitt förhållande till kulturen. Just nu är det bara detta jag har på hjärtat:

”Good design, like good film music, often goes unnoticed. It can seem so natural, so right, that we take it for granted – until we take the trouble to look, touch or listen”.

Orden kommer ifrån den brittiske designern Margaret Howell. Jag hittade citatet i senaste numret av Inventory, det kanadensiska kulturmagasinet.

Till ytan är Inventory ett magasin som är förklätt till att bara handla om mode i allmänhet, och det som tidningen väljer att kalla för ”americana” i synnerhet. Japanska Free & Easy har bland annat använt ordet ”Standard” för att beskriva samma sak.

Sedan 00-talets början har de mest intressanta – manliga – subkulturerna blivit allt mer lågmälda. Där det under 80- och 90-talet ofta handlade om att utmärka sig (att dra ned byxorna så att ”röven syns” för att citera min morfar), har de som fortfarande vägrat att anpassa sig till schlagermusik, till bröllop, till King Magazine, till idén om alltings lika värde målat vår tids motstånd med allt finare penslar.

Kampen mot detta odefinierbara ”dom”, som bara i undantagsfall visar sig som en Schuterman, är mycket tystlåtet. Två små rörelser  sprider sig från Japan och Kanada till Stockholms närförorter med hjälp av UPS, Ebay och DHL. Till människor som inte behöver kämpa för vatten och bröd. De behöver bara kämpa för att behålla värdigheten.

Tillsammans med Americana är den mest intressanta rörelsen  den som lite slarvigt kallas nygoth,  som har sin kärna i butiken Atelier i New York och som frodas på nätforumet Style Zeitgeist. Jag och mina vänner använder därför ordet zeitgeist för att beskriva dem.

Svartklädda, taniga, mörkhåriga män som klär sig i kreationer från Carol Christian Poell och Boris Bidjan Saberi. Det är kläder som kostar fruktansvärda summor. Men de bärs av män som äter nudlar och tvättar sig med rotborste bara för att få särskilja sig från resten av världen.

”No point putting on all that black and menace if you’re bouncing around as chubby happy jolly rogers”, skrev en av signaturerna på Style Zeitgeist en gång. I den meningen finns hela essensen.

För den som är intresserad av sådant är Kent-sångaren Joakim Berg till synes djupt besatt av den svartsynta rörelsen. På Kents turnépremiär tidigare i år bar Joakim Berg kläder från just Boris Bidjan Saberi och  Carol Christian Poell, tillsammans med svenska labeln Obscur.

Synen på vad som är en ”subkultur” behöver förändras. Det talas ofta om att subkulturerna är döda. Det är inte sant – de bara ser annorlunda ut än när reglerna först formulerades år 1959, 1968, 1976, 1984 och 1991.

Jag blir allt mer övertygad om att ”ungdomen” inte längre är den källa varifrån all god kultur kommer. Jag är åtminstone ganska säker på att tiden då unga människor samlas i en motkultur som ingen därutöver förstår är borta. Vad som istället har hänt är att leden på samma gång blivit allt mer inkluderande som de blivit tillslutna: Idag definieras ju de här rörelserna av 35-åringar. Det är inte heller så konstigt, eftersom det mest centrala i de flesta moderna subkulturer är konsumtion. Men det handlar ändå aldrig bara om veckans outfit – det handlar minst lika mycket om att hitta platser som är för otillgängliga för vanliga människor.

Två små rörelser vars ideal till viss mån liknar dem som låg till grund för den under 00-talet dominerande riktningen inom svensk musikjournalistik – den som hämtade kraft ur publikationen Benno och skivbolaget Friendly Noise. Det handlar om att ha ryggen fri.

Men Zeitgeist och Standard resulterar i något obönhörligt annorlunda. De fungerar också som verktyg för att vända Momus-generationen och dess utmejslat goda smak ryggen, den smak som varit ristad i sten alltsedan Pet Shop Boys framförde sin ”Red Letter Day” i tysk tv 1997.

Vi pratar om två inriktningar som är samlingsnamn för de människor som tidigare bara fått infinna sig under ett hipster-paraply där de aldrig har hört hemma. De är 10-talets första kulturella spjutspetsar. Senaste numret av Intentory når längst in i mitt hjärta, på ett sätt som väldigt få tidningar gjort sedan det absolut sista numret av tidningen Sex.

På sidan 51 i nya Inventory förklarar Yosuke Aizawa från japanska designlabeln White Mountaineering också så exakt vad det är som särskiljer dem från de mindre nogräknade element som så länge tagit alldeles för stor plats i bland annat den svenska kulturjournalistiken:

”An attitude of not submitting to sales or market needs”.

Kristofer Andersson