Nu är proggtrenden död

Lindstrøm & Christabelle – Real Life Is No Cool (Album)
Funderar du på att skaffa ansiktsbehåring? Låt bli. Den evangeliska skäggdiscon med alla dess undergenrer begick i onsdags ett ytterst plågsamt självmord på Debaser Medis scen i Stockholm. Tre band – Syket, Bandjo och A Mountain Of One – framträdde. De sistnämnda var hysteriskt dåliga. Synen av ett flintskalligt och patetiskt poserande A Mountain Of One framför en ytterst gles publik plågar mig fortfarande om nätterna.

Därför blev jag vansinnigt förtjust när jag dagen efter katastrofspelningen insåg att Lindstrøm, nydiscons kanske störste förgrundsgestalt, valt att raka av sig håret och för gott bosätta sig i Miami anno 1983. Detta kommande album med sångerskan Christabelle är början på en ny tid där sex, lätthet och värme motar bort skägget som den yttersta spjutspetsen i kriget mot depressionen, likriktningen och finanskrisen.

Africa Boogaloo – The Latinization Of West Africa (Samling)
Det är fint att tänka sig att Damon Albarn återförenade Blur enkom för att fortsätta kunna ge ut sina allt mer marginaliserade samlingar av ohörd musik från de av rockhistorien förbisedda delarna av världen. Det här är tredje serien i delen som började med de två briljanta titlarna ”The World Is Shaking: Cubanism from the congo”, och ”Marvelous Boy: Calypso from west africa” som båda gavs ut tidigare i år. Honest Jon’s är fortfarande världens finaste skivbolag.

Kode9 – Sinogrime mix (Mix)
Vi missade den då, men mötet mellan Shanghais hustak och södra Londons fuktigaste barer var troligen 2005 års nödvändigaste genre.

Animal Collective – Fall Be Kind (EP)
Som ett regn av elektroniska snöflingor.

Harmonia 76 & Brian Eno – Tracks & Traces (Återutgivning)
Vid sidan av ”Watussi” och Michael Rothers första soloskiva är detta kanske det  finaste som kommit från Tyskland.

Sniff N The Tears – Fickle Heart (Album)
En del av mitt hjärta kommer alltid, alltid återkomma till pubrocken. I väntan på att Bob Stanley-samlingen från Ace Records ”Saint Etienne present songs for the dog and duck” ska landa i min brevlåda är Sniff N The Tears första fullängdare ett nästintill fullgott substitut.

Ovan: Sången som Rei Kawakubo påstås ha tagit titeln till Comme Des Garcons ifrån.

Stil i P1 (Radio)
I min värld är Rei Kawakubo, chefsdesigner på Comme Des Garcons, för evigt en lika stor konstnär som någonsin Paul Weller, Stig Larsson, Ben Watt och Mai Zetterling. I veckan ägnade P1 en hel timme åt denna modevärldens mest mytomspunna designer. Och hur den svenska statsradion på något besynnerligt vis lyckades lägga beslag på Kawakubos privata telefonnummer (”Is this an interview? – ”Yes, so glad to speak to y…” *klick*) är ett av årets största mysterier.

Afro-Punk Vol2 Fuck Rock Stars (Samling)
Alla skivor borde ha en sådan här titel. Varför har de inte det för? Rockhistorien har inte berättat det, men det har faktiskt gjorts annan musik i projekten än hiphop och b-funk under 2000-talet. Som punk, till exempel. Ladda ned gratis här.

Out On The Floor: Legendary Northern Soul Classics (gammal obligatorisk samling)
När ingenting annat hjälper. Northern soul fortsätter vara själva fundamentet för all verkligt modern kultur. Goldmines första serie med – när den gavs ut – fortfarande hyfsat okända singlar är än i dag alldeles, alldeles perfekt.

Dj Rupture & Matt Shadetek-Solar Life Raft (Mix)
Garanterat årets enda samling som växlar mellan dub, finsk folktronica och nordamerikansk konstskolemusik.

Beach House – Teen Dream (Album)
2010 års första ”årets bästa album” innehåller melodier lika vackert fuktiga som om en drucken Dion hade sjungit dem med minnet av en tonårskärlek som tiden aldrig räckt till för att läka.

Real Estate – Reality (EP)
En av årets finare skivor följs upp med sex pastischer på Martin Dennys epokgörande Hawaii-album ”Quiet Village” från 1958.

CFCF – Big love (Albumspår)
Fleetwood Mac-vurmen har legat på bisarra nivåer under hela 2009, trots att de egentligen bara gjorde en verkligt bra skiva (”Tusk”). Men den produktionsmässigt sena ”Big love” – särskilt i Arthur Baker-editen – har länge legat mig varmt om hjärtat. Så när de drömska neondisco-makarna i CFCF tar sig an Fleetwoods Macs största stund blir resultatet givetvis charmerande.

Kristofer Andersson