Nigo: Human Made

ArtikelPå 1990-talet definierade Nigo och A bathing ape herrmodet. Över ett decennium senare är det dags igen. Kristofer Andersson berättar om Nigos nya projekt Human made.

(ニゴー Nigō

Det brittiska rockabillybandet Cult Heroes bildades mitt under punkvågen i norra London 1977. Till en början hade de svårt att få spelningar: Deras bandnamn påminde för mycket om de punkband som samtidigt slog ut som björklöv i staden och som falnade lika snabbt.

Så de valde att heta The Polecats istället, det lät lite mer rockabilly.

Jag har alltid gillat The Polecats, men jag har aldrig älskat dem. Det var inte förrän Jarvis Cocker inkluderade dem på 2006 års samlingsskiva “The Trip”, med deras inspelning av David Bowies ”John, I’m Only Dancing”, som jag knöt dem intill mitt hjärta.

Sedan hände något som inte i första hand hade med musik att göra. Herrmodet förändrades och gick från att snegla mot de klädkoder som skapades på de amerikanska privatuniversitet som utgör Ivy League till att vandra in i en lång vintagevinter.

Vi kallade den för heritage. En utstuderat långsam gren av modet som, i tider av glansiga modepapper och en konsumtionsbubbla redo att spricka, kändes logisk.
Vi förläste oss på japanska tidningar om amerikanskt efterkrigstidsmode, vi hittade rockabillyfrisörer vi inte trodde fanns.

Det går att kalla det exploatering och osäkerhet. Jag kallar det för en blandning av kärlek och besatthet.

Det var här någonstans som jag började att uppskatta The Polecats på riktigt.

En sak leder till något annat.

På andra sidan jorden gjorde Tomoaki Nagao, eller Nigo som de flesta känner honom som, likadant. Nigo har under två decennier varit en centralgestalt i det som lite slarvigt kallas för “street wear”.

Först som en del av Tokyos hetaste manliga modepar tillsammans med vännen Jun Takahashi. Tillsammans drev de butiken Nowhere. Sedan – och framför allt – startade Nigo sin label A bathing ape – Bape. Namnet kom från kärleken till filmen Apornas planet.

Bape var i vissa kretsar själva definitionen av kläder för killar under sent 1990-tal. Lyxmode var B, streetwear var grejen.

Minns att en designer som Raf Simons, som nu också designar för Jil Sander och visas i Milano, en gång slog igenom med stora grafiska tryck. Det arvet skymtar fortfarande igenom hos Simons.

Sedan dog streetwearglädjen och något annat tog vid, så som saker gör.

Men Bape fanns kvar.

Idag, mer än tio år senare, är Nigo tillbaka. Eller det är fel uttryckt: han har aldrig varit borta. Vi som är lite för sjuka i huvudet när det kommer till kläder har bara ägnat oss åt andra saker. Haft några älskare på annat håll.

Nigo har under tiden bidat sin tid. Han har gjort några plagg med Pharell Williams, haft en talkshow (Nigoldeneye heter den, för den som är intresserad av undermåliga japanska ordvitsar). A bathing ape växte.

Men det där är parenteser.

Det är Human made vi har väntat på. Och när Nigo ritade upp grunderna för denna hans nya label lyssnade han på New York-rap och, just det, The Polecats.

När han berättade det, i Observer magazine, kändes det fullständigt logiskt; Human made är heritagemode sett genom en obotlig sneakersamlares ögon.

Varje plagg är till sin form replikor av plagg ur Nigos privata – och löjligt stora – samling vintageplagg. Men de är också mer än så.

Varje jacka, varje tröja, varje sko är ned till minsta detalj exakt återgivna. Hålen på knapparna har sytts för hand när modern teknik inte längre klarat av att göra dem som de såg ut förr.

En del plagg finns bara i femtio exemplar. Och när kläderna har sytts färdigt, av de japanska vintagemästarna Warehouse, har de pyntats med de grafiska tryck lika klassiska som någonsin Bapes kamouflagemönster.

Just nu, den nittonde februari 2012, älskar jag Human made. Så mycket att jag bröt det mycket strikta (jo, faktiskt!) köpstopp jag hade för att få äga ett eller två plagg. Sorry.

Jag försöker intala mig att det inte handlar om nostalgi, men det är inte sant. Det är kläder som jag en gång längtade efter och som jag nu äntligen, nästan, har råd att äga. För att låta vansinnigt högtravande: Human made påminner mig om vilka drömmar jag en gång hade.

Varje gång min – förvisso mycket smala – del av killmodet utvecklas påminner det samtidigt om något vi trodde att vi hade glömt men som vi en gång älskade. 1990-talets stirrande mot 1960-talets parkasjackor. 2012 års blickar mot år 1999.

Det här, de mycket metodiska uppdateringarna av historien, är en av kärnorna i den subkultur som – beroende på vem du frågar – har fått lite olika namn vid olika tillfällen och platser. Du får välja namnet själv, kärnan är ändå densamma:
Vi vet varför vi bär våra kläder och vad de en gång har betytt för oss.

Om inte annat för att det är fint med en historielektion ibland.

När jag bär Human made lever jag upp, dammar av några klyschor som betyder mycket för mig. Jag känner – here we go – att jag är en del av något som bara några få förstår. Det är inte en känsla att underskatta.

Nåväl. Jag älskar Nigo. Jag älskar att han aldrig har vuxit upp, att han aldrig riktigt har skaffat sig ett riktigt jobb.

PS. För övrigt är The Polecats bästa låt “Rockabilly guy”. Refrängen går “Rockabilly guy, never gonna change my style”. DS.