När hela havet lägger sig och dör

För några veckor sedan landade Kristofer Flensmarcks diktsamling ”Navigation” på mitt hallrumsgolv. Egentligen är det fel att kalla boken för en diktsamling. Egentligen innehåller den bara Wikipedia-fakta, texter skrivna av anonyma skribenter som med klinisk noggrannhet försökt förklara vad det innebär att navigera.
Första sidan i ”Navigation” ser ut så här:

Sjöfart är framförandet
av fartyg till sjöss.

Resten av sidan är tom. Inte en enda rad i boken är mig veterligen författad av Kristofer Flensmarck. Varje fras är samplad. Varje sida består bara av ytterligare en eller två nya rader med fakta från Wikipedia. Nej, vänta! Gå inte! Det är inte så tråkigt som det låter.

För Kristofer Flensmarck lyckas med detta: att få varje knastertorr fakta att vibrera. När texten presenteras utanför sitt egentliga sammanhang får orden nya betydelser, som om de anpassar sig efter läsarens eget liv.

Ju längre in i boken läsaren kommer desto mer slutar boken att handla om navigation. I stället upptäcker läsaren att boken handlar om någonting helt annat än om sjöfart.

Ett skeppsvrak är resterna efter ett förlist skepp
som antingen sjunkit, grundstött eller strandat.

Jag läser ”Navigation”. Jag läser raden ”Möjligheterna att kryssa runt, att hamna fel eller på en ny plats är närmast oändliga”. Då handlar texten inte längre om båtar, inte heller om storm, inte heller om sjökort.

Då handlar det bara om att få ihop saker och ting, att inte hamna fel. Att behålla det som aldrig någonsin ska tämjas, samtidigt som vi ska hålla det hårt uppremmat så att inte för mycket släpps löst.

”Navigation” kan kännas som en sorgsen bok. Återhållsamt och stramt – med blyerts – tecknas bilder av livet. Författaren berättar någonting som de egna orden inte räcker till för att berätta. På samma sätt som blandbanden fungerade när jag var mindre: hur jag lät varje band börja med en sång som innehöll någonting som jag själv inte kunde eller ville sätta egna ord på.

Sjönöd föreligger då sjöfarande hotas
av allvarlig fara och är i behov av omedelbar assistans
Signalkombinationen NC betyder ”jag är i nöd”

N
C
Jag är i nöd!

Men det finns ingen desperation, ingen ångest, inga sår som inte läker i Flensmarcks poesi. Bara ett krasst konstaterande över att våra liv går i vågor: varje dag, varje månad, varje år. Det vilar ett lugn över Flensmarcks Wikipedia-texter. Vetskapen om att även stormiga hav en dag kommer att lägga sig spegelblanka.

I jämförelse med den samling dikter han gav ut i höstas på den lilla men ständigt fantastiska labeln Irrlicht (som också ger ut Chicagojazzen, bandet bakom fjolårets näst bästa svenska skiva) är lugnet nästan översvallande.

FPS, som den samlingen hette, kännetecknades av fullständigt öppna spjäll. I den drog sig Flensmarck inte för att drömma om en laddning napalm invid stadens skyskrapor. ”Förlåt är ett ord som inte betyder ett skit”, konstaterade han då. ”Navigation” är det djupa andetaget efteråt.

Wikipedia-texterna har en hel del gemensamt med Anna Järvinens ”Anna Själv Tredje”. När jag har läst ”Navigation” har detta hennes tredje album nästan alltid spelats i bakgrunden. Och de säger till synes samma saker.
”Anna Själv Tredje” präglas av att bli lycklig och att förlora lyckan och att hitta den igen. Igen: det där med vågorna. Hur vi kryssar fram på dem. Ibland är det bra, ibland är det åt helvete.

”Ge mig dina gömda, glömda år, jag ska bränna dom på bål” sjunger hon i den sällsamma nattserenaden ”Vals för Anna”. ”Navigation” och ”Anna Själv Tredje” sätter fingret på kompromissen, hur den blir närmast central i livet.

Det är sällan det brinner fullt ut i alla ändar, gränslösheten måste kontrolleras, den måste kompromissas. Att söka den där platsen där allting inte är fantastiskt, men inte heller dåligt. Där allting känns bra.

Fast där Flensmarcks språk – av naturliga anledningar – är knastertorrt bäddar Anna in sina texter i den mjukaste musik. Hon har länge strävat efter att skapa popmusik som mer påminner om Tove Jansson än, säg, Orup. På ”Anna Själv Tredje” kommer hon närmare Tove Janssons ”Höstvisa” än vad någon annan popartist gjort tidigare.

Det är hit hon har strävat ända sedan hon lämnade gruppen Granada 2003.

Tove Janssons text ligger nära till hands när det handlar om både både Flensmarck och Järvinen. Sången, med musik av Erna Tauro, är sedan den först spelades in 1965 fortfarande en djup kram för den som någon gång haft men som inte längre har. I ”Höstvisa” manifesteras också vetskapen om att vi så ofta gör avkall på någonting för att få saker att fungera.

Men såväl Jansson som Flensmarck och Järvinen köper inte det där: vi ska inte göra avkall på oss själva, för vad blir då kvar av livet? Ett ensamt skittråkigt neutrum. Stormarna kan inte förbjudas, stormarna måste få blåsa sönder hela havet tills det skummar och fräser och är alldeles vitt.

Det är också värt att nämna att Anna Järvinen – hon som fortfarande bara fick heta ”med vän” när hon nyligen fångades på bild tillsammans med Håkan Hellström på stureplan.se – fortfarande gör musik som i ordens rätta bemärkelse svävar. Hennes melodier är viktlösa, på samma sätt som vi uppfattar att flygande svalor är.

Det är verkligt graciös musik, helt fri från tunga fötter. I det sammanhanget har hon lika mycket gemensamt med den japanska sångerskan Morita Doji som Simon & Garfunkels bästa sånger.

I albumets sista spår sjunger Anna Järvinen att hon inte ångrar någonting, att det räcker med tårar nu. Mot en fond av vårfåglar konstaterar hon att alla vänner har gått hem.
De vita skummande vågorna på havet dör.

För det är ändå lugnet det handlar om. På sidan sex i ”Navigation” finns en ensam rad som vilar mot papprets vita yta.
Såhär står det:

När stiltje råder ligger sjön spegelblank.

Kristofer Andersson