M.I.A. vs New York-pressen

På väg hem från en stärkande bilsemester får jag diarienummer 0599/08 5111 i min hand. Det är numret på den senaste raden i min högst privata bokföring över skribenter som försöker göra ned politiskt engagerade artister.

Jag är så oerhört trött på den tangentbeväpnade medelklass jag själv tillhör, där dygd är att vrida om kniven där det är som enklast.
Skribenten Lynn Hirschberg gör i New York Times ett stort nummer av M.I.A.s påstått poserande politiska engagemang. Med tungan i kinden hakar dessutom New York Magazines Lane Brown på.  Givetvis med tillägget  ”Vi gillar verkligen M.I.A”. Egentligen. Jo, faktiskt. Hon är jättebra: Vi ska bara trashtalka henne lite först.

Invändningarna är de gamla vanliga. En i sammanhanget riktig klassiker som Hirschberg dammar av är att M.I.A. inte får bo vart hon vill. Åtminstone inte om hon ska keep it real.

Mathangi ”Maya” Arulpragasam har nämligen, till Hirschbergs stora förtret, bosatt sig i ett ”very wealthy Brentwood, an isolated and bucolic section of the city with a minimal history of trauma and violent uprisings”. Jaha. Det är det gamla vanliga argumentet om popstjärnor som inte lever som de lär. Bara det att ingen – allra minst Maya – har påstått att alla – eller ens någon –  ska bo omgivna av ”trauma and violent uprisings” i rättvisans namn.

Det här resonemanget har bland annat drabbat världens dokumenterat sämsta musiker Bono under många år. Trots att Bonos politiska engagemang är det enda som någonsin har varit bra med U2.

Vid närmare eftertanke har det drabbat alla som någonsin yttrat sig om att det kanske eventuellt trots allt är så att världen är en orättvis plats: ”Men durå!” ropar man för att flytta fokus från det faktum att du, jag och alla andra på ett eller annat vis faktiskt också är ansvariga för andras olycka.

Sedan kommer tidigare partnern Diplo in i bilden. En sak vi alla behöver lära för livet är att tidigare partners är de minst tillförlitliga källorna som finns när det gäller att beskriva en person. Diplo säger så här: ”She was into the whole terrorism gimmick at the time (…) In the beginning, she was trying to be different”. Okej. Hon är alltså 1) en gimmick och 2) försöker vara annorlunda. Jag har hört det här allt för många gånger förr.

I sammanhanget är ett annat omdöme Diplo häver ur sig om M.I.A också intressant:

”Maya is postmodern: she can’t really make music or art that well, but she’s better than anyone at putting crazy ideas into motion. She knows how to manipulate, how to withhold, how to get what she wants.”

Läs: Du är ingenting utan mig. Vad Diplo sysslar med till Hirschbergs stora glädje är smutsiga omdömen av en tidigare partner, omdömen som får stå fullständigt oemotsagda. Omdömen som av mer nogräknade publicister och medvetna publicister aldrig skulle ha kommit till tryck.

Sedan plockar Hirschberg fram vad NY Mag kallar en  ”spokesperson for the Sri Lanka Democracy Forum” (Ahilan Kadirgamar heter han, kan jag upplysa om. Det står bland annat i Hirschbergs text) som berättar att ”M.I.A inte förstår komplexiteten av vad Tamilska Gerillan LTTE gör”.  Han attackerar Maya för att ”göra situationen värre genom att ge polariserande intervjuer”.  Jaha. Någon som förväntar sig att han inte ska göra det med den bakgrunden han har?

Retoriken känns igen från alla politiska rörelser som misslyckats med att nå ut med sitt budskap, man lägger skulden på någon utomstående som inte kan försvara sig. Helst ska människan i fråga också vara tjej. Men jag är ledsen: Det är inte popartister som är ansvariga för situationen på Sri Lanka, det är inte popartister som styr synen på politiska rörelser – etablerade eller motståndsmässiga sådana. Den tiden – om den någonsin har funnits – är förbi. Det är rörelsernas eget ansvar. Ta hand om er egen skit.

Jag antar att jag måste påpeka att det här inte handlar om situationen på Sri Lanka? Det här handlar om människors till synes eviga vilja att göra ned popstjärnor som använder musik som vapen för att säga något de tror på. Och, för den delen, att sälja några album till.

De båda artiklarna svingar vilt – allt i från hur M.I.A födde sitt barn till hur hon blir uppassad av en servitris under intervjusituationen. Jag hade möjligen kunnat köpa kritiken om det var så att man bara hade riktat in sig på M.I.As relation till LTTE. Eller om man bara diskuterat sakfrågor överhuvudtaget. Men det är inte det skribenterna är ute efter. Istället spretar attackerna hejdlöst. De är ute efter att göra ned och förnedra. Det är vansinnigt osmakligt. Hirschberg är fullständigt uppfylld av hennes märkliga mission.

Den som gjorde mig uppmärksam på de båda artiklarna var skribenten David Hylander. I samband med detta skrev Hylander på Twitter att  ”‘engagemang’ utan egentlig förståelse för det man eng. sig i inte är mkt värt.” Det är möjligt (men i sådana fall skulle de politiska ungdomsförbunden vara illa ute).  Det finns dock – och bör finnas – olika nivåer av engagemang.

Mathangi Arulpragasam är inte politiker. Hon är popstjärna, och som en sådan agerar hon utmärkt just för att hon pratar politik på det sätt hon gör. M.I.A ska inte undervisa kulturskribenter om F-skatt. Hon har ett något bredare mission än så, vågar jag påstå. Agitation ses gärna som något fult, men jag vill mena att det är just när vi saknar agitation och tydliga motsättningar mellan alternativen som vi också får se, säg, ett sjunkande röstdeltagande.

Kan någon berätta för mig varför vi ska ”klä av” politiskt engagerade artister? Vad är syftet? Själva poängen? Varför inte klä av politiken istället? För hur mycket jag än beundrar politiskt engagemang från människor som inte har ”politik” som huvudsyssla är det inte där som problematiken ligger. Huvudpoängen med M.I.A är inte  - liksom den inte var det i fallet The Style Council eller Underground Resistance – realpolitik. Huvudpoängen är att lyssnaren ska få känna hjärtat bulta och ta ställning, om det så bara sker för ett ytterst kort ögonblick. Vad är alternativet? Popartister som gör videor och sånger om utredningar, realpolitik och överenskommelser bakom stängda dörrar. Får det människor att ta ställning?

Paul Weller har en gång sagt att anledningen till att The Style Council rasade samman var att de blev för politiska. Se där, en god skalp för den som jagar politiska popsångare, inte sant?

Artikeln fortsätter: M.I.A  hade tydligen en ”hemlig plan” att få videon till ”Born Free” bannad från Youtube. Ojoj. Tydligen kan Hirschberg och Lane Brown inte tänka själva. Det är väl fullständigt uppenbart för alla att ett av den videons syften var just att den skulle bli borttagen från Internets sociala nätverk? Det är helt enkelt fråga om ett envetet, ständigt malande, jävla gnäll.

Vissa kanske menar att artister som profilerar sig som politiska eller frontar med starka åsikter förtjänar att plockas isär. Mer lämpligt vore att vrida om näsan på alla de som faktiskt har inflytande men som inte utnyttjar det. Men det görs aldrig. Det är en större skam än graden av tvetydighet i M.I.A.s uttalanden. Men det glömmer Hirschberg.

Jag har hört alla de resonemang som Hirschberg dammar av så länge jag kan minnas, jag har hört dem om i princip alla artister som någonsin kallat sig politiska. Jag är ledsen; det är fortfarande nyputsat bajs vi har att göra med. Får Lane Brown & Co bestämma börjar och slutar politisk musik med Chris Martins källsortering. Jag minns en intervju i tidningen SEX där Dennis Lyxzén fick försvara sin konsumtion eftersom han ju hade ett ”politiskt engagemang”. Jag tar mig för pannan. Ingenting har förändrats. De som tycker något ska ständigt göras ned. De är posörer. De tänker bara med ”hjärtat”. De är fejk.

Well, here you go: Posering, hjärta och fejk är några av popmusikens absolut finaste beståndsdelar. Låt inte de som vill att politik bara ska handla om skattesatser och logik få behålla sitt tolkningsföreträde.

Och ser jag en enda politiskt engagerad kvinna till mobbas den här våren för att hon inte ”förstår komplexiteten i dessa frågor” spyr jag i en spann.
På Twitter påpekade Hasan Ramic en betydligt viktigare grund till att kritisera M.I.A. än vilka kvarter hon bor i:

”Kruxet med nya M.I.A är att man inte längre kan dansa till det hon gör”.

Kristofer Andersson