Lloyd fick mig att skriva ett brev

Gamle vän, jag saknar dig lite.

Har gjort lite efterforskningar i astrologi: Jag är skorpion och det innebär tydligen att jag är en långsint jävel. Men jag tycker fortfarande om dig, önskar dig det bästa även om du och jag kanske aldrig blir så där nära varandra som vi en gång var. Då, när vi var de bästa vänner världen skådat. Eller som Max von Sydow säger i ”Utvandrarna”: ”De goaste av vänner, det är vi”. Well, det var vi i alla fall.

Just nu lyssnar jag mest på Lloyd Coles ”Oh Geneviève!” från hans kommande album. Jag spelar den i tre minuter och trettiosex sekunder. Sen trycker jag på repeat. Spelar den i tre minuter och trettiosex sekunder. Sådär håller jag på. Då håller jag världen utanför på behörigt avstånd.
Tre minuter och trettiosex sekunder.

En kort stund som får mig att glömma att den självklara stjärnan på Stockholms modevecka var muppbloggaren Bryanboy, en kort stund som får mig att glömma ett antal brustna hjärtan, James Yuills spelning på Södra bar i Stockholm, postmodernism, krönikörer med pengar men utan uppfattning om byxlängd, Bret Easton Ellis ganska meningslösa comeback, tidningen Love, smala jeans, vita män, mig själv, det faktum att allt dras av, den eviga och hopplösa väntan att hitta en kvinnlig kulturskribent som tar över och förändrar allt.
Tre minuter och trettiosex sekunder.

Vet inte om du märkte det, men jag var med i P3 Pop för någon vecka sedan. Antagligen märkte du inte det? Hursomhelst: När Sara Martinsson lät Chic’s ”Everybody Dance” både börja och avsluta programmet blev det ytterligare bara ett bevis på att i 99 fall av 100 är alla de där nya mp3:orna vi samlar på oss bara luft. De är trevliga, fina, bra, hippa, roliga, you name it. Men alldeles för sällan är de lika bra som ”Everybody dance”, Robert Lester Folsoms ”Show me to the window” eller hela Alexander O’Neals ”Hearsay”.

Och det är dit vi ska sikta, vi ska inte nöja oss med mindre. Det finns en hel värld av medelmåttor som vill att vi med ett något större kulturintresse än det som representeras i Doobidoo ska hålla käften. Att vi ska sitta ned, inte komma rännande med vår elitistiska smörja. Att vi ska ”unna” ”vanligt folk” rätten att ta över världen med just sin smak, som de under alldeles för lång tid sondmatat oss med. Men kunskap och värdighet är inte fula egenskaper.
Tre minuter och trettiosex sekunder.
Du intar din kultur varje dag hoppas jag, trots att jag inte är i närheten?

Jag tänker på ”Oh Geneviève!”
Cole stjäl hela John Lennons ”Oh Yoko!”och byter ut Lennons ord ”My love will turn you on” till ”am I to be consigned to an endless longing?”. Jag vet inte hur det är nu, men det fanns en tid då en sådan rad hade sprängt ditt hjärta. Jag hoppas att du fortfarande har din stora längtan kvar i bröstet, men att du inte behöver längta efter det som alltid fanns tätt intill.

Minuten senare frågar den 49-årige Lloyd Cole ”See my face, has the years been so unkind?”. Jag vet inte, men jag tror att han dansar. Jag tror att han ser ut som Fred Astaire när han sjunger de raderna. Så vill jag att det ska vara. Ja.
Hade du hört den raden för två år sedan hade du lett snett. Jag vet exakt hur det hade sett ut.

Dragspelet viner i bakgrunden. En modern kulturkonsument idag kan inbilla sig att hon inte behöver Lloyd Cole. Att det räcker med, säg,  Carol Christian Poell och Emeralds album. Oftast är det så, oftast är just de två den bästa kultur vi kan få. Och de tio årens största stycke är fortfarande Burials ”Achangel”. Ingenting kan ändra på det (Jamen tyst nu, jag vet redan att du inte håller med).

Men så kommer Lloyd. ”Oh Geneviève!” är den första novellen i Raymond Carvers oredigerade ”Beginners”, och det är den finaste beskrivningen av den sista dansen. ”Oh Geneviève!” är ”A New Chance” och ”A red letter day”.

Tre minuter och trettiosex sekunder.

Jag vet att du burit på massa gammalt och tungt. Där allt är trasigt, men så stöter man på honom eller henne i en bar eller så, och så börjar allt för några sekunder om igen. Att plötsligt minnas varför man en gång började att älska en  människa. Att känna hjärtats dunk igen. Dunkelidunk.

För mig funkar aldrig de där gamla kärleksrelationerna. På sin höjd kan vi ligga med varandra, eller skriva ett SMS där alla betydelser finns mellan raderna. Vi skriver SMS:et, tipsar om en sång vi tycker om och hoppas att betydelsen går fram. ”Nicki Minajs nya. Wow. Ses i morgon?” betyder egentligen bara detta: ”Jag behöver dig”.

”Nej, jag kan inte ses i morgon”, ja du vet.

Lloyd Cole har skrivit ett eget kärleksbrev (Han smsar säkert inte så ofta) och sedan han började att författa de första inledande raderna har han fortfarande bara Geneviève i huvudet. Han har haft lite svårt att glömma henne.
Hon kommer aldrig vilja ha honom. Men Lloyd skrev det där brevet ändå, postade det. Det var modigt gjort, tycker jag. Men han fick inte riktigt till orden, det var några saker han glömde säga. Så nu måste han skriva ett till brev, för att förklara brevet:
”What I mean, or what I meant to say how I wish you could have stayed”.

Det önskar jag också.
Och sen dragspelet igen. Jag älskar det där dragspelet. För det är ju så: De trasigaste av hjärtan kan lagas, så länge dansskorna kan snöras på. När vi andra misslyckas med våra patetiska mellan-raderna-sms skriver Cole en kärlekshistoria lika stor som den där Sautet-filmen om fröken Nelly och Monsieur Arnauld.
Det kommer en tid när vi inte har tid för de där spelen längre.

”Oh Geneviève!” är en personlig krigsförklaring mot all den otillräckliga kultur som omger oss. Och jag vill att du ska veta att jag ser det som min livsuppgift att ta bort den, att jag tror på den eviga kvaliteten. Att relativism är en ganska dålig idé. Fast du vet säkert redan allt det här?

TLC, Cece Winans, Marvin Sapp, Barena Venezia, Nelly & Mrs Arnauld, Carol Christian Poell, Coltrane, The Tough Alliance. Och Lloyd Coles ”Oh Geneviève!”. Du är värd det bästa, glöm inte det. Även om det så bara varar i tre minuter och trettiosex sekunder. Även om jag är en långsint skorpion.

Jag är fortfarande och alltid din vän.

Wish you were here,
With love, best regards,
Bye bye

/K.

PS.  Jonathan Becketts singel på Occultation. Du skulle tycka mycket om den. Ses i morgon? DS.

Kristofer Andersson