Kristofer Andersson: Philip Roth förstår sexfantasins princip

”Did it hurt?”, he asked her.
”It hurt, but it’s you”.

Philip Roths ”The Humbling” är amerikanens 30:e bok i ordningen och den handlar om att knulla.
Huvudpersonen Simon Axler är en framgångsrik skådespelare som förlorar sin förmåga att spela teater och istället glider in i en djup depression som varar till han möter den 25 år yngre Peegen, som råkar vara lesbisk. Till Axler kom in i bilden:

”After seventeen years as a lesbian she wanted a man – this man, this actor twenty-five years her senior”.

Det är en rätt fånig parodi på manliga sexfantasier: Den lesbiska Peegen är inte bara redo för en man, hon är dessutom redo för en rejäl omgång analsex som inkluderar en jättelik grön strap-on. När de inte knullar köper Axler mest kläder till Pegeen som blir glad för att bära plagg hon aldrig själv har haft råd med.

Ungefär här börjar också läsaren skruva nervöst på sig – det är ju så mycket som är fel med denna Roths senaste novell: Gubbsjukan, det manliga maktgreppet över kvinnan, fantasilösheten, den platta målningen av en lesbisk kvinna som plötsligt en dag vaknar upp och känner sig sugen på kuk.

Å andra sidan – vem som helst som gav ut en bok byggd på sexuella fantasier skulle riskera att måla in sig i ett riktigt pinsamt hörn. Fantasier är väldigt sällan litterära.

Det Roth har försökt göra är att ställa frågan om sex fungerar som kompensation för ett otillräckligt liv utan talang och mening. Philip Roth har däremot inte publicerat en gubbsjuk version av ”Mitt livs novell”.

Därmed vore det fel att läsa ”The Humbling” som en erotisk novell, själva liggandet är både platt och snabbt överstökat. Likt hela Roths senare produktion är det bilderna av livets eviga duggregn och osagda sanningar som är behållningen. Lars Von Triers ”Antichrist”, vars sexuella syn har diskuterats till leda, har Philip Roth att tacka för mycket vad gäller stämningar och tematik.

Att hävda att Roth medvetet gjort ett platt personporträtt av den förtidslesbiska kvinnan Peegen är fel. Men sexbeskrivningarna och tematiken borde inte förvåna någon med viss förkunskap om Roth – samma linjer återfinns i ”Everyman” från 2006 (som ju numera officiellt är 2000-talets bästa läsning). Det är något med åldrande män och deras förkärlek för stjärtsex – fråga bara vår svenska Ulf Lundell som inkluderar minst en sådan scen i alla sina verk.

Det kan också tyckas solklart, men du slutar inte onanera för att du fyllt 76 år, som är Roths ålder. Och sex är, hur mycket vi än försöker, något som aldrig kommer att bli politiskt korrekt. En fantasi upphör inte existera enkom för att den inte passar in i en människas värderingar, tvärtom – den växer sig starkare. Men en fantasi är just en fantasi – aldrig verklighet. Och Roth är högst medveten om detta i sitt författarskap.

För Philip Roth skulle inte vara Philip Roth – mannen som nyss var de flestas favorit till Nobelpriset – om han inte målade svärta med breda penslar över varje blad. I Roths värld är sex inte bara något som handlar om penetration, sex blir det medel människan tar till när hon förlorat kontakten med sin talang, sin kärlekstörst eller sina värderingar.

I ”The Humbling” tar Philip Roth tematiken från nämnda ”Everyman” och drar den ytterligare ett snäpp. I ”The Humbling” är liggandet det enda som kan dölja det faktum att huvudpersonen sedan länge redan slutat leva. Det enda som håller honom vid liv är denna djupt primitiva dröm om att få styra över kvinnan sexuellt och ekonomiskt, drömmen om makten över någons person.

Under bokens sista femtio sidor målar Roth varsamt upp bilden av en relation helt byggd på ett allt mer accelererande intresse för sex, där själva knullandet bara är en fasad för att dölja att huvudpersonerna inte har något att säga varandra. Så fort de faktiskt pratar med varandra blir det smärtsamt tydligt att de aldrig var menade att leva ihop.

Kanske är det för mina egna djupt privata minnen av relationer där obekväma tystnader ersatts med ett ligg, som ”The Humbling” trots allt träffar så som jag önskar att en författare med Roths kapaciteter skall träffa. Bokens titel, närmast översatt till ”Förödmjukelsen”, skvallrar också om vad det är författaren vill uppnå.

Om tematiken ska diskuteras seriöst kommer du inte heller runt bokens sista sidor:

Peegen lämnar till slut Simon Axler för en annan kvinna. Inte ens denna ekonomiskt oberoende och berömde skådespelare har kraften att styra någons liv eller sexualitet. Och Axler, som förlorat det enda maktinstrument han fortfarande kunde hantera – denna dröm – väljer att ta sitt liv.

Sexuella fantasier är djupt viktiga i våra liv – men deras funktion är inte alltid att upplevas, utan att göra oss kåta. Vid vissa speciella tillfällen har de också funktionen att få människan att reflektera över sin egen moral och sina egna värderingar.

Med ”The Humbling” strävar Philip Roth inte efter att skapa ett runkobjekt – han tar snarare en klyschig sexdröm, ställer den i ljuset och definierar den som otillräcklig för ett lyckligt liv.

Det är för mig inte rösten av en svårt gubbsjuk man jag hör när boken stängs igen, utan den svaga rösten av en 76-årig författare som slutat skämmas för något så enkelt och värdsligt som sexuella fantasier. Någon som också förstår att inte ens en grön strap-on kan rädda dig när du kastats ned i den djupaste ensamheten.

Kristofer Andersson