Jaheim: Sånger från New Jersey

Levi Stubbs. Ronald Isley. Ann Peebles . Luther Vandross. Aretha.  Teddy Pendergrass. Och Jaheim.

Alla har det gemensamt att de någon gång fått titeln Världens bäste soulartist. Jaheim Hoagland bär den titeln just nu. Det är övertydligt att det sker samma år som Teddy Pendergrass går ur tiden. Mer än någon annan lever Jaheim på arvet från Pendergrass och dennes mjuka melodier som försiktigt, nästan blygt, skrev in sig själva i soulhistorien. Nu är Jaheim på väg att göra samma sak.

New Jersey har alltid stått i skuggan av New Yorks skyline. Det var i New Jersey som Jaheim växte upp. Adressen 176 Memorial Parkway Homes låg inte bara på fel sida Hudsonfloden, alldeles för långt ifrån Luther Vandross Lower East Side.  176 Memorial Parkway Homes var också fel adress för den som sökte trygghet i sitt liv.
Det var kvarter för svarta och fattiga.

1982, bara två år gammal, förlorar Jaheim sin pappa. Kvar står mamma med Jaheim och hans två bröder.

”Men jag fokuserade på att lära mig sjunga, genom att alltid ha Luther Vandross i mitt öra dagarna igenom. Var helst jag gick, så sjöng jag”, har Jaheim berättat. ”Hur svårt livet än blev, kunde jag alltid få mig och mamma att känna oss bättre till mods med en sång”.

Jaheim har under 00-talet stått i skuggan av Robert Sylvester Kelly, vars magnifika produktion länge skymde sikten för Jaheims. Det är inget konstigt: R. Kellys ”Happy People/U Saved Me” från 2004 är ett av de album jag håller närmast bröstet. Den första skiva jag kommer att rädda när atomkriget bryter ut.

Men det var då. I år, snart tio år in i karriären, har Jaheim släppt tretton sånger som alla bildar hans magna opera. De släpptes som brukligt inför Alla hjärtans dag, precis som vanligt när det handlar om en ny Jaheim-skiva.

Inför sitt förra album – det ojämna ”The Making Of A Man”  – råkade Jaheim ut för en bilolycka. En olycka som fick honom att omvärdera sitt liv. ”Im going to take this and change someones life”, sade han då i en presstext.

Men det är först nu den målsättningen infrias.

”Another Round” är ett klassiskt soulalbum. Uppdelat på tretton små noveller berättar Jaheim om det nyfunna lugn som präglat den senare delen av både hans artistskap och sitt liv. ”In My Hand”, ”Her”, ”Another Round”, ”Impossible”, ”Whoa”, ”Finding My Way Back” är allt jag vill ha av min popmusik.

Jaheims barytonstämma kluckar i takt med ett stort och fullvuxet hjärta. Han sjunger sina sånger om den stora kärleken lika storögt och försiktigt som ett skolbarn som nervöst frågar chans på sin bänkgranne.

Den trevande romantikern som lika gärna knullade närmaste danspartner för tio år sedan är ersatt med en fullvuxen man som försonats med sina misstag. Att förlora vänner, föräldrar eller kärlekar händer oss alla. Jaheim vet att han är lite rundare om kinderna nu, att han har de vänner han har. Och att den stora kärleken kommer sällan genom ett porrfilmsligg på en nattklubb, den finns snarare i detaljerna.

När någons fingrar försiktigt nuddar vid dina alldeles för tidigt på morgonen.

”When I hold your hand, I got the whole world in my hand”, sjunger Jaheim samtidigt som Stockholm en lördagnatt i slutet av Juli dränks i ett Gotham City-artat regnoväder. Samma vecka har jag ägnat alldeles för mycket tid till utbrunna relationer. Sagt för mycket. Sagt saker jag borde säga. Saker jag aldrig borde sagt. Och även för den mest olycklige är ”Another Round” som små lugna vågor mot ett oroligt bröst.

”You wont believe that it’s true, until it happens to you”.

Tidigare samma kväll fick jag en bränd CD-r av två goda vänner. Den innehöll 24 fantastiska soulsånger jag aldrig tidigare hört. Moses Smiths ”The Girl Across The Street”, Charles Beverlys ”Don’t You Want A Man Like Me”, Bobby Klines ”Say Something Nice To Me”. Samtliga spår från ”Another Round” skulle kunna placeras varhelst på den skivan, och de skulle fortfarande stå ut.

Göteborgspostens Agnes Arpi var dock inte lika nöjd: ”Kärleksfraserna staplas på klassiskt vis, nådigt befriade från flåshurtigt sexande, och bjuder in till långsamma danser för hårdkokta fans och verklighetens folk”, konstaterade hon tidigare i år.

Jahapp.

Arvet från Luther Vandross album ”Forever, For Always, For Love” lyser igenom varje ton, varje takt i gränslandet mellan dansgolv och sovrum. ”Forever, For Always, For Love” släpptes 1982, samma år som Jaheims pappa dog. Femton år senare dog också hans mamma.

”When I lost my Mom I thought I lost everything”. När Jaheim väl skivdebuterade med den utmärkta ”Ghetto Love” var det en ung och osäker man, precis fyllda 20, som sjöng sånger om kärlek och sex tonsatta av samma blåljus och pistolskott som lyste upp de New Jersey-gator som fortfarande stod i skuggan av Brooklyn. Hur mycket gatorna än väsnades om nätterna.

Ursäkta den biografiska tolkningen, men det tog Jaheim tio år att förlikas med livets motgångar i sitt artistskap. ”Another Round” är modern soul. Inte ”modern” som i en beteckning för något nytt. Utan ”modern” som i den genre jag oftare än någon annan återvänder till: Modern soul. Med engelskt uttal.

Men ”Another Round” är också ett album som manifesterar att livet, hela vägen in i dess minsta detaljer, är ganska fint. Att det bästa som finns är att bjuda en nära vän på en öl en fredagkväll.
Och att det enda som spelar någon roll är den eviga kärleken. ”You are the reason that my heart skips a beat sometimes”, sjunger Jaheim över en välbekant sampling i ”Impossible”. Det är en sång att försonas till.

Sången han samplat är Percy Sledges ”When a man loves a woman”.
Och vad skulle kunna passa bättre än det? Jaheim har slutat leta efter det gröna gräset på andra sidan. Det leder till otillräcklighet, till ensamhet och till världens tvivel. Precis som på debuten är det producenten Kay Gay som håller ihop trådarna.

Teddy Pendergrass döpte sin andra soloskiva till ”Life Is A Song Worth Singing”.
Det är först nu Jaheim förstått vad den titeln innebär. En förståelse som gör den rultige mannen från 176 Memorial Parkway Homes till nuets bäste soulsångare.

Kristofer Andersson