Kärlek i en nedlagd hamnstad

Det kommer en tid i varje sjalklädd mans liv när denne måste få ordning på sina papper. Inte för att någon annan har frågat eller har bett om det, utan för att bli vuxen i ett liv där något som vuxenhet inte existerar är att göra upp med sin kärlek till ”William, It was really nothing” och ”Boys don’t cry”. Hur går vi vidare när de lösa ändarna aldrig slutar att trassla till det?

Det steget påbörjade Håkan Hellström redan 2005, vid albumet ”Ett kolikbarns bekännelser”. För första gången kunde han sluta ögonen, plocka fram den finaste Isley Brothers-melodi han visste och långsamt nyktra till från de två första albumens eviga och daterade rus. Sedan dess har han för varje album allt tydligare strävat efter att sortera de dimmiga dagarna. Att stoppa varje minne i ett för evigt tillslutet fack dit inga äga tillträde. Men faktum är ju att vi är ganska många som har tillträde dit nu för tiden.

Han fraserar ofta inte sina texter eller sina melodier efter vanliga fyrtakter utan varje ord, varje stavelse svävar över rytmen tills du inte vet vad som är början och slutet av en takt. Det påminner om Dylan på ”Tangled up in blue”, som envist tvingade in sina långa ordsjok i rytmen. Plats! Håkan Hellströms sångrytmik och ordflöde påminner om att packa ett handbagage för Ryan air.

Att Hellström verkar i en djupt traditionell rocktradition där Smiths och The Cure bara har bytts ut mot Frank Sinatra, dansaren Bez och Bruce Springsteens debutalbum ”Greetings from Asbury Park” har gjort att det finns en föreställning om att hans musik står utanför tid och rum.
Att den skulle vara evig.

Det sägs sällan explicit, men när denna föreställda evighet kommer på tal ställs den alltid i motsats till, säg, The Knifes tredje album eller Joy Orbisons ”The Shrew that would have cushioned the blow”. De här tankarna ger Hellström också själv uttryck för, senast i en utmärkt intervju av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli i Nöjesguiden.

”Den elektroniska duon, det har ju verkligen varit 2000-talets melodi. Det ska bli intressant att se, om 20 år, vad som rann igenom och vad som stannade kvar. Det är fortfarande Tomas Ledin och Magnus Uggla som regerar ute i landet. Jag vet inte hur många som verkligen har lyssnat på de här nya elektroniska duorna. Det känns som ett intellektuellt koncept mer, det har mer att göra med mode. Jag tycker att det känns som en journalistisk fluga. ”Det här är det nya” skriker man, men för vem då? Bara för en liten klick, det är som en klubb på femtio-hundra personer. Det är säkert jättebra grejer, men jag har inte hört det.”

Men elektronik är bara verktyg, precis som en Rickenbacker. Håkan Hellström är en begåvad artist för att han i lika hög grad som Joy Orbison alltid gör sig beroende av det som skedde igår och idag, och vad som ska ske i natt. Men vad som skiljer Hellström från till ytan uppenbara likar som Oskar Linnros och Florence Valentin är i första hand inte förmågan att skriva lyrik eller melodier som alltid siktar mot en förtrollad plats strax bortom horisonten. Inte heller det faktum att han genomgående haft förmågan att få det mest utstuderade att kännas självklart, som plötsliga infall i stunden. Han har alltid känts som en granat i samtiden.

Det verkligt unika är hur Håkan Hellström under hela 00-talet fångat precisa ögonblicksbilder av ett Sverige i förändring, att han klarat av att formulera en omedelbar nostalgi av det som i exakt detta nu sker utanför fönstret eller inne på klubben. Sångerna är små gulnande engångskamerafoton. Utan att egentligen mena det skapar han en svagt ljussatt fondvägg där bilder av ett folkhemsbygge under nedmontering samsas med drömmen om att möta den eviga kärleken ”i en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet”.

Och sen så PANG! Fyllona på gatan, loserhamburgaren på hörnet, den övergivna fabriken, allt det där försvinner i samma ögonblick som han möter Henne. Och han möter Henne i nästan varje sång, gång på gång på gång. Hans tradition är trubadurens, rumlarens och den hjärtekrossades. Håkan Hellström blev vårt – förhoppningsvis sista – musikaliska band med 1900-talet.

För varje dag som går kräver Håkan Hellström mer förförståelse från sina lyssnare. Han kan säga att det är tvärtom, men det är inte sant. ”2 steg från paradise” innehåller några av mannnens bästa sånger. Men det är också musik vars innersta blir allt svårare att nå för nya lyssnare. ”Dom där jag kommer ifrån” är möjligen det bästa stycke han har skrivit. Men den är det av samma anledning som Ulf Lundells romaner blir allt tjockare, eller varför houselegenden Robert Owens gör ett dubbelalbum och döper det till ”Art”. Alla papper måste vara på sin plats, varje krossat hjärta ska vara forumlerat, frankerat och postat.
Jag har bara nämnt män i den här texten. För en gångs skull är det inte omedvetet eller på grund av slarv. Den gubbröviga tradition som Hellström, Lundell, jag och Robert Owens verkar i är inte praktisk, eftersträvansvärd eller oproblematisk. Tvärtom är den orättvis och något att slänga åt helvete.

Men det är också en romantisk tradition, det är den traditionen som  möjliggör hans existens och position, det är den som gör hans sånger så bra. Han är romantiken personifierad. I Hellströms värld är det inte dåligt att gå ut i natten och skylla allting på sitt fyllehuvud, det är något ”fint” och jag förstår under varje sekund som sången pågår exakt varför det är så. Men så är Håkan Hellström, precis som min vän Tatti sa, fortfarande bättre i praktiken än i teorin.

Mitt liv började med Håkan Hellström. Hjärtdunket jag kände när jag gick på den tio år gamla konserten på Nalen, ensam på en spelning för första gången, det glömmer jag aldrig. När livet går åt helvete är Håkan Hellströms musik fullständigt central.

Men den är det för att den redan från början beskrevs som central, och tilläts vara det av en svensk musikvärld som längtade efter något vitt, svenskt och manligt. För att den då fyllde exakt det mediala behov som krävdes, nuff with dat house thing. Det säger någonting detta att Håkan Hellström, Strokes och Ed Harcourt fick sina stora genombrott i Sverige under samma period.

Jag kan inte skaka av mig rädslan för att ytterligare en generation människor cementeras fast i en idé om vad musik ska vara, en idé som var gammal redan för tjugo år sedan. Det är fortfarande bara en viss sorts människor som får plats i Hellströms musik. De vars liv förändras av M.I.A. eller känner kroppen darra av Lady Gaga har fortfarande inget tolkningsföreträde.

”2 steg från Paradise” är ett fyrtorn och på samma gång en urtvättad avbild i fyrfärg av en viss sorts värld där strukturer och relationer redan är utmejslade, klara och fästa i sten. Som – till exempel – klass och kön.

Samtidigt pratar vi om konst som just nu slår hårdare än praktiskt taget all annan musik. Sekunderna när han låter raden ”tårar rann från min kind” droppa ned över ett Roy Bittan-piano samtidigt som solen långsamt slocknar över Göteborg: Det är musik av en man som befinner sig på höjden av sin förmåga. Vid de tillfällena, och de är många, spelar teorin aldrig någon roll.

Men om Hellströms ungdom ”kört rakt in i en bergvägg” är det också hög tid för de traditioner och strukturer som redan från dag ett burit upp honom att göra detsamma. Det här skriver jag på samma gång som jag vet att Hellströms musik är av den digniteten att den ännu en gång får mig att vilja berätta hur mycket jag tycker om dig och hur mycket jag vill ha dig nära, att det bara råkar vara så att jag aldrig någonsin vågar säga det.

Kristofer Andersson