Gotherna inte längre fienden

Den övre medelklassens lågmälda revolution har aldrig beskrivits lika tydligt som i Richard Yates bok ”Revolutionary road”. Men ett gäng trivselviktsklädda gother från E-tuna försöker fortfarande.
Och ju äldre Kent har blivit, desto tydligare har Joakim Bergs strävan att tonsätta denna skamfulla frustration över sakernas tillstånd blivit. ”Man vet att man blivit gammal när ens ungdom glittrar som Allens Manhattan”, som han sjunger i ”Hjärta” på nya skivan ”Röd”.

Ingen revolution är givetvis mer skamfylld än revolutionen som görs av dem som redan har allt. ”Vad fan har du att klaga på?” Det är därför det går en tragisk pinsamhetsilning genom min märg när schlagerreporter Nunstedt knyter näven i fickan och kastar ur sig ytterligare en platt hyllning till Kent. ”Vad vet du egentligen om svärtan, Nunis?” fnyser jag, viker upp Local Firm-kragen och pulserar buttert ut i höstvädret från helvetet.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, skribent på bland annat Nöjesguiden, uttryckte sig lite hårdare:

”Jocke Berg gör inget annat än att sälja lättköpta poänger om den osynliga ångesten som finns bakom fasaden i varje svenskt hem. En sorts inverterad kejsarens nya kläder: ”vi har ingenting!”. Men det är inte sant. Vi har visst någonting. Och Jocke Berg har mer än de flesta.”

Det fanns en tid när jag avskydde Kent lika innerligt som Nicholas.

Men tänk om det faktiskt är vi som har fel? Tänk om det krävs just en Kent eller Lars Winnerbäck för att nå de människor vi egentligen vill nå? Väldigt få har gått från Dansbandskampen till The Shangri-Las över en natt (om du inte råkar vara rockjournalist på en kvällstidning).

En av de saker jag alltid uppskattat med gruppen har varit deras omedvetet journalistiska strävan att ständigt peka vidare, att alltid ge sina lyssnare möjligheten att utvecklas. Den tyska tv-serien Heimat, Woody Allen, Strindberg. Det är alla namn som figurerar på gruppens tre senaste skivor.

Och om det så bara finns en enda radhusman eller kvinna som sett en ny värld öppna sig efter att ha laddat ned första säsongen av Heimat efter att ha lyssnat på atomballaden ”Ansgar och Evelyne” har världen blivit en lite, lite bättre plats att leva på.

För så här är det: Kent är inte världens bästa band. De är inte heller Fienden. Men de står trots allt på vår sida i den eviga kampen mot den aldrig sinande dumheten och det allt mer vidöppet rasistiska Sverige.

För er som har en något mer förfinad smak rekommenderar jag istället:

Luke Haines – 21st Century man (Album)
Hurra! Mannen som – ofrivilligt – aldrig varit med i Dansbandskampen är tillbaka. ”Luke Haines doesn’t tweet” säger pressreleasen. Som om Haines unika talang behövde motiveras med en avig inställning till sociala medier. Från den inledande ”Suburban Mourning” till det avslutande titelspåret målar Haines upp en bild av Storbritannien med den ena foten kvar i Thatcherisk verklighet och den andra i en avantgardistisk dröm om vad livet hade kunnat erbjuda oss om vi bara hade vågat.

The Wave Pictures – Tougher than the rest (Albumspår)
”Well, it’s saturday night, all dressed up in blue”. David Tattersall stöper Springsteens allra vackraste ballad i ett osande cajunskimmer och sjunger den långsamma melodin med ett alldeles snett gör det själv-leende.

Black To Comm – Alphabet 1968 (Album)
Type ger alldeles snart ut årets allra vackraste ambientalbum. Vid sidan av Brock van Weys släpp under eget namn och sin pseudonym Bvdub, givetvis. Och ögonblicket när en speldosa krockar med ett barns lätta skratt är värt att dö för.

Tribe – Rebirth (Album)
Det här är en enorm sensation i min värld. En av 70-talets hemligaste jazzorkestrar var Detroits Tribe. Deras tidiga album har åter getts ut bland annat världens bästa Soul Jazz, men det är det här som är den verkliga bomben. Tillsammans med Carl Craig, the almighty technoproducent, har de skapat ett Jazzalbum som är lika traditionellt som framåtblickande modernistiskt.

José James – Blackmagic (Joy Orbisons recreation) (Remix)
Novembers bästa soulmusik.

Ghana Special: Modern Highlife, Afro Sounds & Ghanaian Blues 1968-1981 (Samling)
Det är funk, det är soul, det är pop och det är highlife. Framförallt är det musik som besitter en sådan djupt kraft i rytmen att den idag – 30 år senare – framstår som lika livsnödvändig som vadsomhelst av Ytre Rymden Dansskola.

Best Coast – Make You Mine (Singel)
Det blir allt tydligare hur den modernistiska pendeln svängt under 2000-talet. Från den allra djupaste Detroithousen till crunk till proggdisco till purple för att slutligen stanna hos, well, en ensam röst som sjunger ”OOOH BABY” över en ostämd gitarr inspelad via transistorradio.

Javelin – Javelin (EP)
Åh, en rasande limiterad tolva (handmålad också!) från Thrill Jockey. Beståndsdelarna: J Dilla, fredagsfinal i Idol och röken från en cigarett som blandas med ett sådant där hallontugummi du tuggade när du var liten.

Wyclefs livestream-kanal

Wyclef Jean – The Shottas (Albumspår)
En gång vart fjärde år gör Wyclef en ballad som genast placerar sig bland det bästa mannen gjort – ”The Score” inräknad. Den här gången heter balladen ”The Shottas” och gömmer sig på det DJ Drama-proddade mixtapet Toussaint St. Jean (From The Hut, To The Projects, To The Mansion).

SP:MC & Joker D – Taiko Dub/Bad dreams (Tolva)
Skivbolaget Tempa levererar en sådan djupt minimal dubstep att den lätt skulle kunna tillretts bland helvetets kargaste klippor. ”It was all a dream”, viskar en röst till slut. Men när du vaknar finns fortfarande den där opinionsmätningen som säger att SD passerat Vänsterpartiet kvar.

Plastique De Reve – Resist (Singel)
Jag har sagt det förut: Porr är bland det hippaste vi kan roa oss med för tillfället. Däremot är själva liggandet i vanlig ordning rätt omodernt. I det sammanhanget framstår denna danstolva som en varm famn. Ty, innanför dess ljudlandskap vill man aldrig ligga, bara slå huvudet i väggen i sin ensamhet. Jag tror det är en bra sak.

Daughter Of The Industrial Revolution – Variable Resistance 1 – 3 (Album)
Ambientregn!

Marshall Jefferson (Sonic-artikel)
Gud vad den tidningen fått hinkvis med skit av mig med jämna mellanrum. Men när nya numret innehåller en lång artikel med housemusikens gudfader Marshall Jefferson, en artikel som med största sannolikhet läses av människor som tror att Chicago är mest känt för sitt hockeylag, blir jag glad från botten av mitt hjärta.

The London that nobody sings (Blogg)
Kevin Pearce gjorde 2000-talets bästa musikpublikation i den redan legendariska Yr Heart Out. Den gavs ut i enkom tio nummer, alla tillgängliga som PDF.

Med grunden i den musikaliska tid som Robert Elms låter sin briljanta stilbibel ”The way we wore” ta avstamp i, och en yta byggd på de allra minsta marginalerna i vår samtid skapades stor journalistik. Nu har den ständigt rastlösa Kevin gått vidare, och på sitt MP3-bloggprojekt The London that nobody sings vältrar han sig fullständigt i alla de bortglömda men fantastiska sånger som lovsjunger hans älskade hemstad.

The Red Crayola – 4 Teen B/W Stink Program (Singel)
Utgiven 1994 på Drag City hör denna stackars övergivna singel till det senare i det socialistiskt röda avantgardekollektivets karriär. Och när jag hörde den för första gången för några dagar sedan framstod plötsligt Scott Walkers ”Tilt” som en fånig popskiva.

Skream – Just Being Me (Singel)
Guidos ”Way you make me feel”. Jokers ”Do it”. Joy Orbisons ”Hyph mngo”. Burials ”Moth”. Shackletons ”(No more) negative thoughts”. Årets bästa dubstepsinglar har fått en ny vän.

Förra veckans lista hittar du här.

Kristofer Andersson