Four Tet

Lyssna på Four Tets dj-mix här.

När Four Tet slog igenom i början av 00-talet var det med en nyskapande syntes av electronica, folkmusik och hiphop. En ny genre var född: Folktronica.

Album som ”Pause” (2001) och ”Rounds” (2003) är två av musikens mest representativa och lysande exempel. Samtidigt var Kieran Hebden, som Four Tet egentligen heter, något av en wonderkid. Hur kunde en kille på runt 20 år skapa sådan intelligent och emotionellt mogen musik? Tanken slår mig när jag återvänder till de tidiga skivorna.

Men just när Four Tet fulländat sitt uttryck till form och innehåll, försvann han både ur stereon och medvetandet.

Albumet ”Everything ecstatic” från 2005 gjorde aldrig något större avtryck och under åren som följde knuffades Four Tet än mer ut ur radarn av en ny klubbmusik som tolva för tolva skulle utvecklas till någonting så mycket mer modernt och intressant: Dubstep.

Men så i år fanns plötsligt Burial, den största auteuren av dem alla, vid Kierans sida. Resultatet blev en av årets mest omistliga tolvor (”Moth/Wolf cub”), där de båda lyckades behålla sina patenterade sound men samtidigt skapa något nytt. Några månader senare kom den egna tolvan ”Love cry”. Inte så mycket dubstep förvisso, utan snarare minimalistisk och organisk techno med ett funkgroove.

De där knixiga dubsteprytmerna fanns däremot på engelska Joy Orbisons lika imponerande remix av nämnda låt. Ungefär samtidigt läckte en rasande snygg Four Tet-remix av Hot Chip-mannen Joe Goddards ”Apple bobbing”, komplett med upphackade röstsamplingar från den sensuella r’n’b-stjärnan Cassies ”Me and you”.

Dessa beståndsdelar gör sammantaget att 2009 framstår som året då Four Tet både återskapar sig själv och går mot en ny formtopp. Nya albumet ”There is love in you” släpps i januari. Trots det är Kieran lite avig när jag ringer.

För mig är det här året något av en storartad comeback för dig, med Burialtolvan, ”Love cry” och Goddard-remixen. Känns det så?
– Hm, jag har varit väldigt upptagen de senaste tio åren. Jag är alltid involverad i en eller två skivor per år, och har hållit en rätt jämn takt. Så nej, för mig är det inte någon comeback.

I början av decenniet beskrev många din musik som folktronica, men när man lyssnar på dina nyare grejer är det inte riktigt samma varma sound?
– Jag har alltid ändrat stil och inte brytt mig så mycket om vad folk har velat sätta för etiketter på min musik. Ofta vill man att jag själv ska beskriva det med någon genrebeteckning men det har jag ingen större lust med. Folk får kalla det vad de vill.

Jag skulle ändå säga att det är mer dansorienterat nu. Beatet är mer framträdande.
– Ja, det är ju en annorlunda rytm nu jämfört med de tidigare grejerna, mer uptempo, tydligare och rakare beats. Jag är helt klart mer influerad av housemusik nu. Då var jag mer inne på hiphop och sånt.

Har dina influenser förändrats mycket?
– Jag har alltid lyssnat på en massa olika musik. Det är klart att man påverkas av nya fenomen, om det så är big beat eller dubstep.

Dubstep har varit en välkommen injektion i klubbmusiken. Den är fortfarande spännande och någorlunda underground, med anonyma artister och låtarna i fokus.
– Visst. En av fördelarna med att bo i London är att man kan ta del av nya klubbscenerna, det är här det händer. När jag var tonåring kom drum’n’bass, sen UK garage och nu har vi dubstep. Speciellt under det senaste året tycker jag att dubstep har utvecklats från det typiska mörka, tunga soundet till något mer varierat, där artister som Joy Orbison och Floating Points har gjort sina egna grejer. Det känns fräscht och spännande just nu. Och eftersom det låter allt mer varierat blir också dubstep en mindre relevant genrebeteckning.

Förutom Joy Orbison och Floating Points, har du några andra favoriter just nu?
– Well, de två sticker verkligen ut i år, varje tolva de släppt eller remixat imponerar djupt på mig. Rent allmänt gillar jag mer houseinfluerad dubstep, som har en rå klubbig Londonkänsla. Roska till exempel, som jag, tillsammans med Joy Orbison, bad att remixa ”Love cry”.

Bland dina egna remixar finns det framför allt en som jag är svag för: Beth Ortons ”Carmella”. Har du haft några tankar på att producera ett helt album för Beth eller någon annan liknande artist?
– Beth och jag gjorde faktiskt en hel del tillsammans, vi jobbade på ett album. Tyvärr blev vi aldrig färdiga. Annars har jag producerat skivor för andra, som James Yorkstons andra album ”Just beyond the river”.

Tycker du att klubbscenen i London är bättre nu än för fem eller tio år sedan?
– Nja, det händer alltid något spännande i London. Det är lätt att bli nostalgisk och pessimistisk och tycka att det var bättre förr. Men de som säger det är folk som slutat klubba. De som går på klubbarna lever alltid i nuet. När viss dansgolvsmusik börjar uppmärksammas i större medier är det alltid ett tecken på att det mest hängivna klubbfolket redan gått vidare till andra, nyare stilar. Det gäller bara att upptäcka dem.

Din tolva med Burial tycker jag själv är en av årets singlar. Kan du säga något om hur de två låtarna kom till, vem ringde vem och så vidare?
– Vi gick ju i skolan tillsammans, så vi har känt varandra ett bra tag och pratat länge om att göra något ihop. Låtarna tog lång tid att få färdiga eftersom vi inte skickade dem fram och tillbaka mellan varandra via mail utan jobbade på dem tillsammans i studio – när vi hade tid att ses. Men till slut släpptes skivan och det var verkligen kul, folk verkar ha gillat den. Men för oss båda var det en skön sidogrej, avslappnat och roligt.

Kan man se fram emot fler låtar från er tillsammans?
– Nej, nu har jag fokuserat helt på mitt kommande album. Men man vet aldrig om vi gör något mer ihop i framtiden.

Det nya albumet, ja. Hur skulle du beskriva det?
– Som jag sa har jag mest lyssnat på renodlad dansmusik den senaste tiden, som house och techno, och det hörs i min musik. Det är åtta rätt långa låtar. Hm, jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer om det.

Four Tets nya album ”There is love in you” släpps på Domino den 25 januari. Förhandsbeställ här.

Lyssna på Four Tets dj-mix här.