Den mest älskvärda rockern

Jag är övertygad om att Christopher Owens, den före detta Girls-sångaren, snart skapar sitt mästerverk med stort M. Om han nu inte redan gjort det vill säga.

På det kommande albumet A New Testament slutförs den musikaliska cirkel han först kritade med Girls debutsingel »Lust for Life«. Den som ringlar sig runt en storögd fascination för gospelrock, flickpopsromantik och countrymusik.

Christopher Owens inleder albumet med att imitera en ung Ricky Nelson som om han vore uppbackad av soulgruppen Sweet Inspirations. I nästa stund kastar han sig över stans slirigaste honky tonk. Ibland är han bara nöjd med att låta som en kritvit Phil Lynott.

Enligt rådande normer borde A New Testament vara en rätt ointressant affär. Skivan borde vara daterad. Mossig. Pinsam. Så borde det vara, om den nu inte vore byggd på oförfalskad kärlek.

Ni kan historien om Christopher Owens vid det här laget. Hur han under uppväxten i sekten Children of God förvägrades lyssna på popmusik och sedan uppbrottet med kollektivet har rusat runt i rock ’n’ roll-historien likt ett barn i en godisaffär.

Jag älskar verkligen A New Testament eftersom det inte finns någon tanke bakom musiken. Christopher Owens har stoppat in sina sista mynt i jukeboxen och sjunger så fint han bara kan över sina favoritsinglar.

I Christopher Owens värld finns ingen utstakad musikkanon att ta ställning till. Där äger inga meningslösa autenticitetskrav rum. Varenda kärlek är ny. Därför älskar han Whitney Houston, Gram Parsons och The Shirelles precis lika ohämmat.

Och hur mycket jag än älskar popteorier och positionering så innehåller A New Testament ändå precis allt jag vill ha, ty albumet är dess diametrala motsats.

När musik får vara något att bara dansa till. »Then you’ll see, how the magic’s in the music and the music’s in me« som någon sjöng för mycket längesedan. Det kunde förresten ha varit Christopher Owens.