article-image

Ass

Artikel Ass – Andreas Söderström Solo – har blivit med band. Men nya albumet "Salt marsh" är helt instrumental. Den flitiga instrumentalisten bygger hellre sin gitarrmusik utifrån monotona vevliror och Steve Reich-aktiga marimbor än skönsång. Men Povel Ramel är en inspiration.

På ”Salt marsh” medverkar bland andra Goran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson. Hur kom det sig att du blev med band?
– Jag ville ta det vidare med lite annat folk. Johan Berthling producerade och det var i stort sett han som drog igång det och tyckte det var dags att det skulle komma en ny skiva.

Var det nära att du inte skulle släppa fler skivor?
– Nej, men jag hade en massa annat och det behövdes någon som tog tag i det.

Hur har det känts att släppa in andra i ditt universum?
– Skitbra. De är ju inga främlingar, Goran och jag var med i Titiyos band. Sen har jag gjort lite inspelningar med Goran och hans egna projekt. Och han har ju släppt mina skivor på sitt bolag Headspin så det blev lite av en labelfest.

Du har haft en del enstaka vokala inslag i din musik tidigare men denna gång är det helt instrumentalt. Hur kom det sig?
– Vi lämnade det åt sidan, det kändes schysst att bara fokusera på musiken. Jag hade väl inget att säga heller, haha.

Varför har du inte sjungit så mycket tidigare?
– Jag har inget direkt behov av att sätta ord på saker. Karl-Jonas (Winqvist, Blood Music bland annat, reds anm.) hjälpte mig att skriva en text till första albumet. Då är det lite kul om det finns något färdigt som man kan sjunga men jag har aldrig varit någon som skriver texter.

Varför då?
– Jag är fruktansvärt dålig på att lyssna på dem, det är ett fåtal artister vars texter jag lyssnar på. Som Povel Ramel och Bill Callahan. Men jag missar ju en del musik på grund av det, man kanske borde vara lite mer uppmärksam.

Men Povel Ramel och Bill Callahan är ju bra artister i det avseendet.
– Ja, Bill Callahans senaste gillar jag mycket. Hans lyrik är skönt finurlig. Och Povel är ju allmänt skön, med sina ordlekar och torra humor. Jag har växt upp med det och lyssnar inte så mycket på det i dag, men det finns där i bakgrunden.

Tidigare i år var du i USA och spelade med El Perro Del Mar och Victoria Bergsman. Var det där skivan tog form?
– Nej, den växte fram förra sommaren. Då jag var där också och spelade med The Field och körde runt i hela USA typ, 1800 mil på en månad i en fullpackad familje-SUV. Då passerade vi alla de här platserna, stränder i Florida, sumpmarker i södern och öknen upp till glaciärerna i Aspen. Då köpte jag en gitarr och gjorde riff som jag skickade till Johan Berthling.

Kan man se det som en roadbetonad skiva alltså?
– Nja, så ser jag det inte riktigt. För mig finns det en koppling till olika ställen. Låten ”Finders capers” är till exempel en macka som jag uppfann på ett fik i Santa Barbara. Jag försökte få med den på menyn. Det är ett rågbröd med dijonmajonäs och salami, sen lägger du kapris mellan och så gömmer du det med ytterligare ett lager salami. Och sen tar man paprika och groddar på toppen. Grejen är att hitta kaprisen, och du får gärna behålla den.

Är det ditt sätt att äta den?
– Nej, det är nog mitt sätt att vara Povel Ramel, haha.

Ass_brödtextMen var det under den turnén som du kom på att du skulle skriva låtar?
– Nja, vi hade bokat en tid i studion när jag kom hem så jag var tvungen att göra material. Så det blev en del mysiga skisser som skickades fram och tillbaka.

Hur var det att spela med The Field? Kombinerade du din gitarr med hans elektroniska grejer?
– Nej, jag ingick i hans band så jag stod bakom en synth. Han gjorde en trio av sitt soloformat, han ville bli av med laptop-turnerandet. Men det var kul, vi gjorde skitmycket spelningar, året innan var vi ute i Europa också. Och en gång blev vi deporterade från USA, vi hade inget arbetsvisum. Så det var bara att åka hem.

Precis innan en spelning?
– Ja, vi skulle uppträda på Coachella så det var riktigt risigt. Vi kom till Chicago och sen fick vi bara vända, vi åkte hem och fixade med visumen så att vi kunde åka tillbaka. Vi var där några månader senare, då utgick vi från Montreal. Där fick vi ställa in spelningar varje dag tills vi fick visumet och till slut var det bara tre spelningar kvar. Varje dag ringde man och sa att vi inte kunde komma. Myndigheterna var väldigt misstänksamma, de kollade upp allt om vilka vi var.

Terroristnojan.
– Ja, det är helt sjukt. Varje gång jag är där efter det får jag gå in på en ”second inspection”.

Så du kommer inte så lätt in i USA efter det?
– Jo, nu har jag visum men de har registrerat den incidenten, så varje gång de scannar mitt pass så lyser det rött. Åker man mellan Kanada och USA är det så många gränskontroller man måste passera, det blir lite drygt när man spelar med Sarah och Victoria för det är det bara jag som fastnar. Det är lättare när man spelar med Axel (Willner, The Field, reds anm.) för då är hela gänget bovar, haha.

Hur upplevde du den sidan av det amerikanska systemet?
– Det känns helt meningslöst, det är ju inte så att man åker dit och tjänar storkovan direkt.

Tillbaka till skivan. Påverkade ditt spelande i The Fields technovärld hur låtarna blev?
– Nej, det vet jag inte… På något sätt är det ju lite samma sorts musik, det är ganska monotont och maler runt ett tema ganska många gånger. Det som var speciellt var att det var sådan tidspress, jag satt i baksätet när jag inte körde och plinkade på gitarren.

Förutom ”Finders capers”, hur är skivan i övrigt kopplad till olika platser i USA?
– Titlarna är tagna från den resan, men musiken är fortfarande någon slags amerikansk folk blandat med något annat.

Du har blivit jämförd med John Fahey tidigare ganska ofta. Men på skivan känns det även som att det finns lite indisk och mellanösternkänsla med flöjterna. Hur kom det sig?
– Det är först och främst musikernas avtryck. Per ”Ruskträsk” spelade på en pakistansk flöjt om jag köpte i Pakistan när jag var där och spelade med Victoria Bergsman, den kanske styrde honom i den riktningen.

Det har också snackats en del om minimalism och att man kan hitta den i din musik. Det känns som den är tydligare nu, mer förädlad. Vad har den betytt för din musik?
– Det är ju en låt som kretsar kring en Steve Reich-aktig gamelan, ”One piece concept”. Det är för att det är så trevligt, jag gillar monotona marimbor som ligger och maler. Det funkar bra med min gitarr.

Men kan du känna ett släktskap med det monotona i minimalismen? Jag har fastnat för violinerna i ”Finders capers” bland annat som jag inte riktigt kunde placera.
– Det är inga violiner utan en nyckelharpa, sen har jag med en vevlira som en störskön snubbe som heter Harald Pettersson spelar, en folkmusiker som är gammal i gamet. Det blir ganska mycket bordunmusik av det, när man kan ligga på en ton genom hela rasket. Det är ju minimalism, man kan göra en massa saker med en bordun (en oförändrad, låg ton som ackompanjerar en melodi, reds anm.). Man kan färga den, göra den dynamisk.

Var kommer det ifrån?
– Det finns inom mycket folkmusik, det ligger bland annat nära didgeridoo och sådana instrument, det ska man nog i och för sig hålla sig undan, haha. Men det är skönt att börja med en sådan förbannad motor som bara går, den kan ligga i bakgrunden så kan man göra saker på sidorna.

Du har ofta befunnit dig i bakgrunden i ditt artistskap, dels när du varit kompmusiker hos artister som Jenny Wilson och Tape. Men även när du själv står för komponerandet, du skriver och regisserar musiken men sjunger sällan. Är den positionen ett medvetet val?
– Ja. Jag har inget behov av att stå längst fram, jag vill göra musik liksom, det räcker. Fortfarande gör jag ju spelningar solo men det är inte så ofta jag uppträder, jag var i Istanbul för ett tag sen. Då gör jag det helt själv för att det är smidigare och billigare, då blir det bara gitarrbaserat. Så många av de här nya låtarna kan bli svåra att framföra utan att ha med sig några medmusiker. Vi håller på att boka spelningar tillsammans med Little Children i november, då kommer det att bli med ett litet band.

Hur är det att uppträda solo med gitarr?
– Det är olika. Jag spelade på Roskilde en gång, det var ganska störigt. Man hörde nåt band som spelade på någon större scen, det kändes lite meningslöst. Men mindre ställen föredrar jag. I Istanbul spelade jag på ett litet kafé, det var som att uppträda i ett vardagsrum inför folk som var intresserade, då var det mycket roligare.

Är du självlärd?
–Jag spelade trumpet i musikskolan och sen har jag tagit några gitarrlektioner. Min farsa är gitarrlärare och bygger även gitarrer, han har lärt mig grunderna i fingerpicking när jag var ung, som hos Doc Watson och Fleetwood Mac. Sen hörde jag John Fahey, fast det var ganska sent. Då kände jag att det var fräschare än det traditionella för det är både traditionellt och experimentellt och det är ju lite det jag gör. Jag skulle vilja göra en total soloskiva men det slutar alltid med att jag tar in en massa andra instrument. Ska man göra en riktig skiva med bara en gitarr någon gång så måste man anstränga sig, annars tangerar det till att bli så traditionellt.

Jag har läst att din pappa bygger bouzoukis (mandolinliknande stränginstrument).
– Ja, han tillverkar det och mandolor. Det var så jag kom i kontakt med stränginstrument, han byggde min första elgitarr och flera av mina andra gitarrer så på så sätt har han haft ett finger med i min musik.


Andreas Söderström debuterade som Ass 2006 med albumet ”ASS”. Han har även släppt skivan ”My get up and go just got up and went”.
”Salt marsh” är ute nu och finns att få tag på via Headspin Recordings.
Andreas
planerar att spela in en skiva med instrumentalmusik tillsammans med Johan Berthling och Per Eklund från El Perro Del Mar.
Mer info om ASS, här.