All City Records

För ungefär tre år sedan skrev jag en artikel om det lilla skivbolaget Earsugar på musiksajten Digfi. Skivbolaget, som var baserat i Berlin och drevs av paret Jay och Niamh Ahern, gav ut modern popmusik på tjusiga sjutumssinglar. Deras idé byggde på en fundamental tacksamhetsskuld; de ville ge någonting tillbaka till musikkulturen som hade betytt allt för deras existens – radiomediet och skivbutikerna.

Idag har skivbolaget gått i graven, och när jag besöker deras hemsida eller googlar deras namn hamnar jag på en obeskrivligt smaklös och direkt stötande porrsajt.

Att små skivbolag går sorgliga öden till mötes är dessvärre inte ovanligt. Ändå fortsätter dedikerade människor att slåss för sin starka övertygelse om musik, dess innehåll och form – människor som drivs av andra, mycket högre, krafter än att tjäna snabba stålar. Jay och Niamh Ahern var sannerligen några. Chefsideologen bakom etiketten All City Records, Olan O’Brien, är en annan.

Liksom Rough Trade, Honest Jon’s och Fat City, växte skivbolaget All City Records fram ur en skivbutik. På Crow Street i Dublins fashionabla kulturkvarter Temple Bar – mitt i den litterära ankdamm där författare som Oscar Wilde, James Joyce, Samuel Beckett, William Butler Yeats och Jonathan Swift en gång i tiden plaskade runt – öppnades dörrarna till All City Records i början av seklet. Och kort därefter skapades idén till etiketten med samma namn.

Tanken var att samla det bästa från den internationella beatscenen, som många fortfarande kämpar med att benämna och förstå. Jag upptäckte skivbolaget för ett år sedan, när deras eminenta jukebox-serie 7×7 Beats började ges ut. En gång i månaden pressade de upp eleganta post-J Dillaeska beats på vackert designade sjutumssinglar. Upplagan var limiterad till 500 kopior, och varje utgåva pryddes av fin formgivning signerad Dominic Flannigan från byrån LuckyMe.

Hittills har jag hunnit beställa en handfull singlar, och för varje fyrkantigt paket som anlänt har avsändaradressen förefallit märkligare och märkligare – men också mer och mer intressant. Dublin har aldrig varit känt för sitt rika musikliv; band som My Bloody Valentine och The Thrills har ju alltid överskuggats geografiskt av – ondskan personifierade – Bono och Sinead O’Connor. Än mindre är staden känd för sin hiphopscen, vilket All City Records hoppas kunna förändra.

– Det är en väldigt liten stad med en medelmåttig musikhistoria, förklarar Olan O’Brien, när jag efter flera dagars försök får kontakt med honom i Dublin.

– Visst finns det grupper som pysslar med musik i total isolering, mest dubstep just nu, men hiphopscenen är död och har varit det länge. Å andra sidan imponeras jag inte av hiphopscenen i något land för tillfället, bara kids som sjunger konstiga saker. Då känns den instrumentala sidan av hiphopen mycket mer intressant.

I slutet av förra året samlades de limiterade singlarna på CD-skivan 7×7 Beat. Vad man förlorade i estetisk utsmyckning vann man såklart i tillgänglighet; här förenades välbekanta producenter som New York-baserade Mike Slott, franska Fulgeance, Glasgowmannen Hudson Mohawke och Onra från Paris, med mindre kända namn som Snowman och Le n?ko. Även om den musikaliska spridningen var enorm, vilade samtliga på en gemensam grund av långsamma och uppfinningsrika produktioner.

– Personligen föredrar jag att lyssna på downtempo, musik som kan existera i en alternativ värld, förklarar Olan. På så sätt påminner beats mycket om ambient, eller snarare om en blandning mellan hiphop och ambient. Jag tror artister upplever att de har stor frihet att experimentera med annorlunda produktioner på All City Records, det finns liksom ingen press att skapa hits för dansgolven.

Så fortsätter skivbolaget sitt ambitiösa letande efter beats från alla världens hörn, i alla dess former, även i år. Förutom en ny sjutumssingel från Londonproducenten 2Tall, som också kallar sig för Om Unit, påbörjas det nya projektet LA series. Liksom namnet antyder är serien en hyllning till Los Angeles-baserade producenter, som släpper en varsin tiotumssingel i månaden med sedvanlig vacker estetisk utsmyckning av designern B+. Första singeln kommer i dagarna och är signerad amerikanerna Dibiase och P.U.D.G.E., där låten ”Smoke it over” är en synnerligen liten pärla om man är svag för stiligt ihopklistrade soulsamplingar över funkiga beats.

Men mest förväntansfull är jag ändå inför samarbetet mellan Mike Slott och holländska ljudmakaren Martyn. Den senare spelade inte bara in förra årets mest eleganta dubstepalbum, ”Great Lengths”, utan även den kommande och fullkomligt lysande samlingen ”Fabric 50″. Deras samarbete släpps på – jovisst! – tolvtumssingel någon gång i februari.

– Till skillnad från mycket annat på skivbolaget är deras singel en klubbhit, men det har tagit dem evigheter att bli klar med låten, skrattar Olan. Singeln ingår i en ny serie som vi kallar för ”Collaborations”, vilken kommer att innehålla totalt 5 släpp från bland andra Faulty DL och Frozen Point, och Hudson Mohawke och James Pants. Räkna med grym artwork där också, avslutar han.

Till stor del är All City Records ett nördigt frosseri i vinylformatet (Gilles Peterson-favoriten Fulgeance döpte sin singel till just ”Revenge of the Nerd”), men skivbolaget är också ett beundransvärt exempel på motpolen till senare års kortsiktiga vinsttänkande och bråda musikkonsumtion. Det handlar i grund och botten om att stanna upp. Njuta av innehållet, begrunda formatet, fascineras av designen, fysiskt uppskatta materialet – och samtidigt rusa framåt i fråga om musikaliska utsvävningar och oväntade samarbeten.

På All City Records kliver producenterna fram i rampljuset; här har de möjlighet att leva ut sin experimentlusta i ett avslappnat klimat på ett lika älskvärt som nostalgiskt format.

Lyssna på Dibiase and P.U.D.G.E.s ”Smoke it over”, här.

Lyssna på Om Units ”Light grids”, här.

All City Records

Inriktning: Dubstep, drum’n’bass, hiphop, funk, latin och soul.
Format: Vinyl i 7″ och 10″-format, cd och dvd.
Butik: 4 Crow Street, Temple Bar, Dublin, Irland.