Action Bronson

All stor konst och litteratur har sedan urminnes tider balanserat mellan fantasi och realism. Vissa har velat uppnå en förhöjd känsla av verklighet medan andra har velat drömma så fritt som möjligt. För vissa poeter har det varit en dygd att sätta ord på grå tristess för att knyta an till människors vardag. För exempelvis många discoproducenter var målet att ta sina lyssnare så långt bort från just dessa vardagsbekymmer som möjligt.

Hiphop är såklart inte annorlunda. Frasen ”keep it real” har med tiden blivit så urvattnad att ingen längre riktigt kan sätta fingret på vad den betyder. Att tala ärligt om sina egna erfarenheter framhölls redan i hiphopens barndom som en dygd och en nödvändighet. Många av de stora rapauteurerna har vittnat om hur deras texter varit en sorts säkerhetsventil (för att citera Latin Kings). Samtidigt vet vi att många andra fantiserar lika fritt som en manusförfattare i Hollywood.

Det är min bestämda åsikt att båda sidorna av myntet behövs och alltid kommer att finnas inom kulturen. Ofta samexisterar de också inom ett och samma konstnärsskap. Tänk exempelvis på MF Doom eller Kool Keith som ofta framställer sig som superhjältar eller rymdvarelser, men samtidigt förmedlar en känsla av vardag och ärlighet som många av deras fans känner mycket starkare än topplisteartisternas texter.

Men som alla vet blev även ”keepin’ it real” i sinom tid en pose eller en mask att bära. De flesta rappare som hasplat ur sig den frasen de senaste femton åren verkar inte ha pratat om ärlighet eller vardag. I stället har realness mätts i antalet vapenreferenser i texterna och kokainhalten i tematiken. På så sätt har vi hamnat i en situation där termen ”reality rap” ofta beskriver några av de artister som är allra minst verklighetsförankrade.

Det är här någonstans Action Bronson kommer in. Ingen hiphoplyssnare kan påstå attt Action Bronson inte håller det äkta. Ingen kan säga att hans rim och beats inte är personliga, ärliga och jordnära. Men antalet vapenreferenser är relativt lågt i Bronsons musik. Han referar oftare till saker som matlagning och sitt lokala deli. Därmed inte sagt att hans texter saknar brutalitet, drogreferenser eller plump, kvinnoförnedrande “humor”. Men även de mest frånstötande delarna framträder på något sätt organiskt som en del av livet han skildrar, men också som delar i ett galet, halsbrytande stream of consciousness.

Visst suckar man tungt över den pubertala tonen kring vissa ämnen, men det är väldigt svårt att få det till att det inte är Bronsons egna personliga tankar som förmedlas. Det är absolut ingenting som påtvingats honom av något skivbolag. På youtube finns ett antal videor där han visar sina kunskaper som kock och lagar tonfisk och “The Bronson Burger” med samma personliga tilltal. Sina raptexter skriver han också utifrån vissa råvaror, som han kombinerar med kockens känsla för kryddning och variation.

Vi befinner oss nu, tidigt 2011, i en tid då en viss typ av så kallad ”originalitet” drar åt sig 99% av den lilla uppmärksamhet som musikjournalister i Sverige orkar ägna åt hiphop. Tyvärr handlar det oftast inte om hiphopens innovatörer, utan mer om gimmicks, billiga trick och mer eller mindre framgångsrika 50/50-blandningar av hiphop och till exempel pop eller electronica. Det ska fan vara en person som förnyar just hiphopen med hjälp av dess egna medel 2011.

Lena Andersson skrev en intressant artikel i Dagens Nyheter kring nyår där hon sågade idén med litterära priser och årslistor. Huvudpoängen var att konst inte är idrott och därför inte bör förminskas till en tävling. Men ett litet sidoresonemang fångade min uppmärksamhet. Hon skriver att de som delar ut priser och gör årsbästalistor så ofta får ”fel” därför att de listar sådant som de känner igen som nyskapande. Smaka på den meningen och sätt den i relation till hiphop.

En recensent behöver inte ha lyssnat på hiphop särskilt länge eller finkalibrerat sitt sinne för genrens konstnärliga finesser för att omedelbart höra att Kanye West eller Nicki Minaj är ”originella”. Det ljud som omedelbart träffar örat låter nämligen annorlunda än man är van vid. (Eller kanske egentligen exakt som det vi är vana vid just nu, men diametralt motsatt den ”klassiska” hiphopen). Det känns igen som nyskapande.

Därmed förpassas tyvärr ofta alla de innovatörer inom genren hiphop som inte målar med så bred pensel till marginalen. Förra året släppte till exempel Roc Marciano ett album som de flesta inom hiphopvärlden blev helt begeistrade i. Det var personligt, ovanligt och lät inte riktigt som någon annan musik. Men eftersom det inte var en blandning av hiphop och pop, eller hiphop och electronica eller hade något annat som omedelbart utmärkte det som ”nyskapande” för den slarvige lyssnaren hyllades skivan i princip enbart internt inom hiphopkulturen och på insnöade sajter som Unkut.com

Den genomsnittliga svenske rockrecensenten som lyssnar på Roc Marcianos ”Marcberg” eller Action Bronsons nya mixtape ”Bon Apetit…Bitch!” hör: trummor, bas, jazziga samplingar samt muttrande om vardagsliv och/eller gatukredd. Och när de ingredienserna väl finns där görs inga som helst kvalitetsdistinktioner. Det avfärdas omedelbart som yesterday’s news. “Gjorde vi inte den här resan med Nas ’94?”

På så sätt får dessa konstnärer fortsätta att framleva sina karriärer långt från strålkastarljuset. Det strålkastarljuset riktas så starkt mot de skickliga mediamanipulatörer som, med uppbackning av storbolagens ofattbara publicitetsmaskiner, kan få det att framstå som galet genialt och nyskapande att göra en poplåt med lite rap på.

Samtidigt kan samma recensenter vara oerhört nyanserade och fascinerade av Håkan Hellströms trehundrade album inom ungefär samma idiom. Inom välbekanta genrer som företrädesvis utövas av vita män med gitarrer, krävs inte detta övermått av ”originalitet” och nya soundscapes en gång i kvartalet. Där tar man sig tid att lyssna med utgångspunkt i en undran om ”jaha, vad har just denne indieman på hjärtat den här gången?”.

Jag önskar att fler recensenter kunde närma sig hiphop (eller ”traditionell hiphop”) med samma välvilligt öppna sinnelag. När hiphop recenseras av folk som inte älskar hiphop är det klart att det blir ett adelsmärke att göra hiphop som inte låter som hiphop.

Just därför känns det livsnödvändigt att skriva om hjältarna från Bronx, Brooklyns, Queens och Long Islands gathörn. De som ignoreras idag och som bland finsmakare kommer att vara legendariska och vördade namn inom 20-30 år. De som har oturen att ”bara” vara ofattbart duktiga på att göra sin egen typ av ”vanlig” hiphop med ett personligt tilltal och konstnärlig virtuositet. Just därför är min första plikt 2011 att tipsa om den galne kocken från Queens, Action Bronson.