article-image

Aaliyah går igen

Artikel För tio år sedan omkom Aaliyah i en flygolycka, blott 22 år gammal. Kristofer Andersson blickar tillbaka på en r'n'b-artist som definierade det mest moderna då – och som lämnat tydliga spår i dagens mest intressanta popmusik.

Jag var tio år gammal 1994. Och den musik som påverkar samtiden mest är sällan den musik som släpptes igår. Vare sig “Parklife”, Holes “Live through this” eller Warren G:s “Regulate…G funk Era” definierade på egen hand det musikåret.

Andra album lurade i bakgrunden: The Smiths första album, Madonnas “Like a virgin” och Run-D.M.C:s debut (alla släppta tio år tidigare). Om Aaliyahs debutalbum “Age Ain’t Nothing but a Number “ influerade 2004 års musik låter jag vara osagt – men 2011 hörs Aaliyahs självbetitlade tredje album, utgivet sommaren 2001, i varje anonym lovestep-singel som sipprar ut på internet. Aaliyah själv dog för exakt tio år sedan.

Glömdes hon bort? Nej, i dag är Aaliyah överallt. De platser som definierar musiken 2011 – Stay Glued, Indie-R&B, Throw me away – sprutar ut musik som står i direkt tacksamhetsskuld till trummorna i albumets inledande “We need a resolution”, den centrifugartade refrängen i “I refuse” och den midnattsballad som är “I care 4 U”.

Ändå handlar det fortfarande om det monster som är “Try again”. Släppt som singel ett år innan ”Aaliyah”. Refrängen bygger på ett ordspråk av britten William Edward Hickson:

”‘Tis a lesson you should heed:
Try, try, try again.
If at first you don’t succeed,
Try, try, try again.”

Låt ingenting stå i vägen för det du vill ha. “Try again” börjar som en marsch. De första raderna (lånade av Eric B. & Rakim) träffar lyssnaren i magen, kaxigt formulerade av en producent och artist som vet att de skapat en klassisk singel.

Sedan brakar Timbalands produktion igång: den låter industriell på ett sätt som påminner om såväl ånglok som den mest kromade framtid. Det är fascinerande hur en sång – då definierad som det mest moderna vi kunde höra – fortfarande låter som att den hade kunnat släppas i morgon. Tio år inom popmusiken brukade ju vara hundra rockår. Men “Try again” verkar stå utanför sådant där.

Kunde hon ha blivit ännu större? Det hade rimligen stått mellan de nästan jämngamla Beyoncé och Aaliyah. 2001 var Aaliyah 22 år och hade makten att rita kartorna själv. Då hade hennes karriär redan pågått i sju år. Det är hisnande och påminner  om hur R&B-sångerskan Tammi Terrell under 1960-talet släppte några av den tidens absolut bästa singlar – och spelade in tre duettalbum med Marvin Gaye – innan hon 24 år gammal dog av en tumör i hjärnan.

Aaliyah satte sig på morgonen den 25 augusti 2001 tillrätta i ett Cessna 402B-plan från Bahamas på väg till Florida som en av världens då mest begåvade R&B-artister. Det är ofta något man bara säger, men för henne låg världen öppen som ett ostron. Piloten Luis Morales III var inte godkänd som pilot för den överlastade flygplanstypen. Planet kom aldrig fram.

Runtom och på rad stod helt andra musiker. Popmusiken vände unisont bort blicken från den amerikanska R&B:n i och med släppet av The Strokes första album. Under flera år hette rockmusiken alltid “The” i förnamn. The Kills. The Coral. The White Stripes. Det var, ärligt talat, inte så himla roligt. Eller så fanns bara ölhävarrave levererad av Audio Bullys.

Det är viktigt att komma ihåg att den musik som Timbaland producerade, det blytunga cement som utgjorde grunden till både Missy Elliott och Aaliyahs bästa singlar, för tio år sedan var svårt vrickad. Den befann sig på topplistan, men var fortfarande vrickad. Till sin form hade Timbaland mer med Einstürzende Neubauten och jazz att göra än med den blanka skit som Aaliyah tävlade mot. Vi kan rita en punkt vid Timbalands fötter, dra ett blyertsstreck mot The Knife, låta det cirkulera mot Robyn. Sedan kan vi dra ett streck rakt ut mot de yttersta marginalerna (eller spjutspetsarna) av dagens popmusik. Det är där som Aaliyahs röst bara fortsätter att eka.

I dag har de som var tonåringar när “Try again” släpptes egna musikkarriärer. Många av dem växte upp med Aaliyah, TLC och Destiny’s Child. Framför allt: det handlar inte längre om nödvändigtvis ”svart musik” eller ens sådana som bara har haft “R&B” eller “hiphop” som ett udda specialintresse. 1990-talets och det tidiga 2000-talets hiphop och R&B har ärvts av de flesta samhällsgrupper.

Går det ens att tänka sig dagens musik utan Aaliyah? Svaret på den frågan är nej.

Aaliyah går igen. Den som vill kan förstås avfärda alla dagens långsamma edits av Ciara som hipster-R&B. De kan kalla en köpstark grupp människors ofamnande av The Weeknd som könslös posering. De kan kalla No Kids falsetter för falska. Mer intressant: det är inte beatsen som har ärvts, det är rösterna (beatsen är fortfarande alldeles för raka för att kunna vara släkt med Timbaland).

Annars kan man, som The Guardians Alex Macpherson, hävda att de musikskribenter som omfamnar The Weeknd “inte har fattat R&B”. Men det är förstås en falsk hållning (och att Alex Macpherson sällar sig till en muppig Pet Sounds-hållning på betald arbetstid är värt en helt egen text).

Lämpligt vore att komma ihåg att det – inte minst i Macphersons Storbritannien – finns en mycket gammal tradition av att omfamna R&B och placera den i en ny kontext. Kanske behöver jag påminna honom om The Action eller Rolling Stones?

Ingen slarvar lika hårt med historieskrivningen som den konservative. Och framför allt: det finns en lång tradition av att i popmusikens utkanter använda just den breda R&B:n till sina egna syften oavsett om den utkanten stavas Wigan Casino eller stayglued.tumblr.com.

Ytterst handlar det fortfarande – precis som alltid – om kvalitet. Timbaland befann sig med Aaliyah på toppen av sin egen förmåga. Han stod på K2 och tittade ned på de andra medan han och Aaliyah Dana Haughton tillsammans definierade modern popmusik.

Aaliyah är död. Åren efteråt producerade Timbaland både Timberlakes “Sexy back” och Jay-Zs “Dirt off your shoulder”, men de omkullkastande idéerna var färre. Det är inte jag som säger det, han har sagt det själv:

”She was like blood, and I lost blood. Me and her together had this chemistry. I kinda lost half of my creativity to her. It’s hard for me to talk to the fans right now. Beyond the music, she was a brilliant person, the most special person I ever met.”

Han hämtade sig riktigt aldrig, Timbaland. De Eric B. & Rakim-samplade raderna från “Try again” som jag nämnde i början är som ni redan vet några av 00-talets mest klassiska: “It’s been a long time, we shouldn’t have left you without a dope beat to step to”. Well, ingen lämnades övergiven. Det beatet ringer fortfarande i 2011 års bästa musik.