A mountain of one

ArtikelFör femton år sedan sände BBC tv-serien "Dancing in the street", om rockhistorien. Då var det den afroamerikanska musiken som stod i centrum. Men nu är det plötsligt hippt med naturreferenser och gitarrsolon. Och inget band har definierat den omsvängningen mer än engelska A Mountain Of One.

Proggporr med Gösta Berlings Saga hittar du här.

Hösten 2007 skulle jag intervjua A Mountain Of One under deras första ”officiella” Sverigebesök. Intervjun var sent påkommen, och annonserades med kort varsel från det svenska bokningsbolaget. Efter att ha lyckats släpa fram en fotograf ur sin håla och med bara fem minuter från intervjuplatsen på Götgatan i Stockholm ringde telefonen.

Bandet ställde in intervjun, eftersom de var tvungna att ”förbereda sig för spelningen”. Senare på kvällen berättade en vän att de i stället gått till den då nyöppnade Levi’s Blue-butiken på Krukmakargatan för ett party tillsammans med possen på tidningen Rodeo.

Där och då utfärdade jag en fatwa mot det brittiska kollektivet, som gjort en vidunderlig resa från acid house till proggrock. En fatwa som uppenbarligen fungerat. Skulle A Mountain Of One spela i Stockholm idag hade de garanterat inte blivit bjudna till någon Levi’s Blue-fest utan suttit lugnt och stilla och svarat på mina frågor.

A Mountain Of One kan kanske inte kallas ett stukat kollektiv, men av 2007 års medlemmar återstår bara Zeben Jameson och Mo Morris, projektets eviga kärna. De känns redan nu märkligt avskurna från den övriga kultursfären, och liknar idag mer en Lars Norén, en Bodil Malmsten eller en David Lynch. En karaktär som känner och förstår sina estetiska värderingar och därför alltid siktar mot denna ”absoluta” kvalitet.

”Happy just to lie awake”
”Lie Awake” (2009)

Oktober 2009. Zeben Jameson över en brittisk telefonlinje.

I två år var ni bandet på allas läppar. Känns det nu som att ni är resterna från förra årets fest?
– Vi är kämpar som fortfarande är kvar på festen. För oss fanns det inget annat alternativ än att fortsätta med det vi gjorde. Det var fantastiskt att få den responsen vi fick från alla från Rough Trade till skivbolag i Japan. Vi hade verkligen skapat något som var större än sina delar, och vi har försökt se framåt och hålla fast vid våra ideal efter den första hysterin. Så ja, jag tycker att vi fortfarande är intressanta.

Det känns som att er senaste skiva, ”Institute of joy”, som kan ses som den ”riktiga” debuten är mindre dansorienterad och mer förankrad i västkust- och krautrock. Varför?
– Det får du fråga Mo om, jag är inte experten på att kategorisera och dela in i stilar, jag är bara musikern. Men vi ville att den skulle vara lite mer tillbaka till rötterna och psykedeliskt rockig, även om det finns lite dans och disko-inslag. Det är en ganska skarp och diskret skiva.

Och traditionell?
– Ja, vi experimenterade så mycket på EP-skivorna som är samlade på första skivan ”Collected works”, så vi tog de bitar som vi gick igång på och gjorde ett helt verk av det.

Men är det så att du är musikern och Mo den som är konceptpersonen i bandet?
– Nej, vi gör det tillsammans. Det är en organisk process, vi går in i studion och får igång varandra. Det är det viktiga.

Popmusikens eviga strävan framåt var i begynnelsen själva grundförutsättningen för A Mountain Of One. Under 2006 blev bandet symbolen för den lilla spjutspets av människor som ägnar varje vaken tid åt att knuffa kulturen framåt. Och även om den spjutspetsen idag övergivit bandet är sångerna duon gömde på två svårt limiterade vinyler (”Ep 1″ och ”Ep 2″) bland de främsta som kommit fram under den senare delen av 2000-talets första decennium. Sånger med ena foten i acid house-rörelsen och den andra i den svårt mobbade proggrocken.

Det kanske allra tydligaste exemplet, låten ”People without love”, kombinerar en text om mänsklig närhet och själslig tomhet med ett nattsvart klubbeat.

People with love struggle for make it through
People with love look eachother in the eye,
and love eachother for their failures,
and lift eachother up high

People without love is full of empty laughter
People without love playing smaller games
Pretending: ”Everything is fine”

”People without love” (2006).

Mo Morris och Zeben Jameson

Ni kommer från en mer dans- och klubborienterad bakgrund. Hur har det influerat musiken?
– Jag tror att det är det som skiljer mig och Mo. Han har ju varit en hyllad dj under många år, och jag är mer av en livemusiker som spelat med band som Tricky, Oasis och Pretenders. På stora arenor där folk kan njuta av musiken i ett massartat tillstånd. Mo har mer hållit till i klubbsammanhang, spelat skivor, sysslat med poesi och konst. Vi ville förena alla de delarna i A Mountain Of One.

Hur möttes ni?
- Jag träffade Mo på en av hans klubbkvällar för tre år sedan, han fick några låtar som jag hade skrivit och vi gjorde en grej på det som blev uppskattat men inte mer än så. Sedan skulle han producera ett band i Berlin och jag åkte ut och turnerade. När jag kom tillbaka tog jag ett jobb på en bar och tog ett beslut om att börja skriva egna grejer. Han kom tillbaka från Berlin och gjorde samma sak, det var en fråga om att överleva kreativt.

Pink Floyd är ju en återkommande referens i er musik. Kan man säga att de första ep:na på ”Collected works” var som ”The wall” och nya albumet är mer åt ”Animals”-hållet?
– Haha, ja kanske det. Vi ville i alla fall behålla den episka sidan av Pink Floyd och ”The wall”, men vara lite mer jordnära. Att skriva riktig känslosamma och varma låtar som reflekterade att vi gått från experimenterandet på ”Collected works” till där vi är nu.

Det ryktas att Mo sagt att ingen skulle klara av att göra ett bättre album än Coldplays ”Viva la vida” 2008, och att ni därför väntade med att släppa debuten. Stämmer det?
– Eh, jag vet inte. Du får fråga honom om det. Men jag anser att alla som gör musik och kliver ut ur sin vanliga bubbla ska hyllas. Även om jag kanske inte tycker att Coldplay gör något som intresserar mig.

Ert sound är både besläktat med adult oriented rock och disko och house. Vilken musik är viktigast för dig?
– Det är mycket. Jag växte upp med folkmusik och rock, och när jag var tonåring lyssnade jag på punk, ska och sånt. Det är svårt att hitta en stil, i dag älskar jag disko och vanlig rock. Jag tar in allt som kommer från den stora farkost som universum är.

Förutom sinnesupplyftande och psykedelisk, har er musik även kallats för progressiv. På vilket sätt är ni ett progressivt band?
– Svårt att säga, men jag tycker att vi är alla de sakerna. Det är progressiv, rockig och psykedelisk musik att uppslukas av. Ett annat universum och en annan föreställningsvärld att känna lycka i. Det är ljus och sen är det… mer ljus!

Är det viktigt att förlora sig i sin fantasi ibland?
– Ja, tar man inte tillvara på den friheten någon gång under dagen så blir man frustrerad och desillusionerad, man fastnar i 9-5 lunken eller mår dåligt i skolan.

Har det saknats länge i det brittiska samhället?
– Ja, och det behövs för det är en så stark och motiverande egenskap. Jag har flera kompisar som är skådespelare som ofta får i uppdrag att åka ut till arbetsplatser och skolor för att motivera människor. Att få dem att bygga upp sitt självförtroende och få dem att tillföra en mer artistisk dimension i sin attityd.

Skulle du också vilja göra det?
– Jag gör det redan, i musiken. Artister, skådespelare och konstnärer är ju medvetna om den sidan, vi är priviligerade på det sättet.

Så du skulle uppskatta om de spelade A Mountain Of One i skolan?
– Ja, vi borde spelas över hela världen, i varje gatuhörn.

A Mountain Of One

Är: Mo Morris och Zeben Jameson.

Aktuella: Med albumet ”Institute of joy” som släpptes i september och singeln ”Bones” vars b-sida innehåller en omarbetning av New York-duon House Of House, som tidigare i år släppte årets ljuvligaste housedänga: ”Rushing to paradise (Walkin’ these streets)”.