Olofs 2010: Obvious pleasures

“We are lived by powers we pretend to understand”
W.H. Auden

För Marcel Proust var det en madeleinekaka, för Karl Ove Knausgård ett ansikte på havsytan, för mig ett kassettband från mitten av nittiotalet som legat undangömt i en flyttkartong i källaren fram tills vårstädningen i år.

Jag pratar om ting som spelar spratt med hela ens existens vid närmsta påminnelse. Objekt och synupplevelser i vilka historier om brokiga familjeförhållanden, olycklig tonårskärlek och naiva framtidsdrömmar ligger inbäddade, och som kan nystas upp och hållas vid liv i ögonblicket kakan äts, ansiktet uppenbarar sig eller, i mitt fall, kassettbandet trillar ner från bokhyllan.

Genom fyndet av kassettbandet började minnesknutar från högstadiet på Vaksalaskolan i Uppsala att lösas upp, och omedvetet kom det att prägla mitt musiklyssnande resten av året. Det faktum att jag ännu inte har köpt en bandspelare och kan lyssna på blandbandet – som genant har döpts till ”If loving this is wrong I don’t want to be right” efter Millie Jacksons soulballad och var tillägnat en barndomsvän – känns förstås pinsamt otidsenligt.

Ja, just så: Otidsenligt.

År 2010 är ju kassettbandet det finaste man kan tänkas skriva om. Ingen annan musikkälla symboliserar antitesen till det digitala mediets obevekliga formlöshet och oupphörliga framkallande av beslutsångest som kassettbandet. I en strängt hållen form som gör det svårt att välja låtar efter behag inryms ömsom glädjerus, ömsom bestörtning, subtilt genomtänkta budskap och en himla massa kärlek. Tryck på play, luta dig tillbaka och lyssna till din käre väns fingervisningar!

När jag så blickar tillbaka på året som gått, musiken som har spridit glädje i mitt hem liksom på barer där jag har dj:at, förstår jag varifrån den spretiga inspirationen härstammar. ”Fashion Party” med Ace of Base. ”Eins, Zwei, Polizei” med Mo-Do. ”Track 10:30” med D-Saw. ”What Time Is Love?” med KLF. ”Love Will Never Do (Without You)” med Janet Jackson. Låtar som har sitt ursprung i en spaning efter den tid som flytt, framkallat av ett sedan länge bortglömt kassettband, vars distans till det förflutna har kunnat öppna dittills stängda dörrar.

Som den brittiske litteraturprofessorn Martin Halliwell har påpekat: distans bidrar inte bara till att vi kan vara mer kritiska och analytiska i att förstå strömmar och rörelse i tiden. Den kan också göra att vi känner oss överlägsna dåtidens trender och kan, för att ta ett personligt exempel, få oss att börja lyssna på musik som där och då var otänkbart. Det räcker med att jag frågar mig själv vad jag tyckte om Ace Of Base när ”Happy Nation” släpptes år 1993 och spelades på vartenda tonårsdisko? Eller vad jag skulle säga om mig själv om jag då visste att jag sjutton år senare skulle lyssna och dansa till Ulf Ekbergs rapverser?

Karl Ove Knausgård skriver i sin roman ”Min kamp” – årets i särklass största inspirationskälla för mig kring temat nostalgi – att skrivandet ska vara ”att dra ut det som finns i skuggorna av det vi vet”. Precis så har jag lyssnat på musik i år. Jag har strävat efter att lyssna på musik som får mig att tänka annorlunda och utmana mina tidigare föreställningar om vem jag är. Aldrig som en simpel pose eller för att bevisa någonting, utan av ren nyfikenhet på vad som döljer sig i skuggorna av det jag tror mig veta om mitt förhållande till popmusiken.

Så vad upptäckte jag? Förutom en handfull undantag, en spegelbild. För i samma ögonblick som min skugga fylligt avtecknades genom fyndet av kassettbandet, blev jag plötsligt medveten om de krafter som ligger till grund för mina musikaliska utsvävningar. Eller åtminstone LÅTSAS jag förstå dem, för att återknyta till W.H. Audens inledande citat.

Sent omsider har jag hittat min egen madeleinekaka. Mitt ansikte på havsytan. Och idag tror jag mig inte längre kunna bli förvånad; Guilty Pleasures har numera blivit Obvious Pleasures.

Mitt rockalbum: Forest Swords – Dagger Paths

Mitt dansalbum: Actress – Splazsh

Min sommarlåt: Black Sabbath – Planet Caravan (DJ Steef edit)

Min lista: Stereogum’s 40 Best New Bands of 2010
Mitt djur: Avey Tare – Down There
 

Min ballad: James Blake – Limit To Your Love
Min japanska popmusik: Ice Cream Shout – Tattooed Tears

Min reissue: E.M.A.K. – A Synthetic History of E.M.A.K. 1982-88

Mitt romanfynd: L.J. Davis – A Meaningful Life
Min konsert: Ariel Pink’s Haunted Graffiti (Debaser Slussen, Stockholm.)
Min reggae: Dadawah – Peace and Love

Min elektronika: Loscil – Endless Falls

Min cover: Teengirl Fantasy – Cheaters
Min turkiska disco: Ibrahim Tatlises – Ceylan

Min serbiska disco: Hladna Braca – Ljubi Me Na Ibici

Min indiska disco: Suresh Wadkar – Goron Ki Na Kalon Ki (happy) och Parvati Khan – Jimmy Jimmy Jimmy Aaja

Mitt nigerianska rockalbum: Ofege – Try and Love

Min film: The Solitude of Prime Numbers
Min förfest: Spiral Starecase – More Today Than Yesterday

Min Chicagohouse: Virgo – Virgo

Min poplåt: Gorillaz – On Melancholy Hill

Min samling: Shackleton – Fabric 55
Min hiphoplåt: Lil’ B – What You Doin

Min söndagseftermiddag: The Bees – Winter Rose

Min textförfattare: Tracey Thorn
Min facklitteratur: Ha-Joon Chang – 23 Things They Don’t Tell You About Capitalism
Min konstigaste upptäckt: The Residents – Commercial Album

Min engelska ghettorap: Tranquill – The Hidden Treasures EP

Mitt Jönköping: PM – Groth
Min låt på kassettband: Blanche Blanche Blanche – Talk Out Loud

Min soul: Mayer Hawthorne – I Need You

Min blogg: 20jazzfunkgreats
Min onödigaste dokumentärfilm: Electro Wars
Mina musikkällor: Krok och Nordpolen